Annons

Henrik Sahl Johansson:Pandemier uppstår väl inte bara av en slump?

En förklaring till digerdöden som förekom i medeltidens Europa var att judar skulle ha förgiftat städernas brunnar.
En förklaring till digerdöden som förekom i medeltidens Europa var att judar skulle ha förgiftat städernas brunnar.

Vem eller vad bär skulden till att mänskligheten kom att drabbas av covid-19? De myter – och konspirationsteorier – som vi formar kring epidemier, de berättelser som svarar på frågorna ”Varför nu?” och ”Varför vi?”, säger någonting viktigt om samtidens rädslor.

Under strecket
Publicerad

Epidemierna är de gemensamma fantasiernas hemvist, tillstånd så omvälvande och nyckfulla att de med lätthet lånar sin tragedi till förebud om än större hot. Medan kända sjukdomar associerats med individens moraliska brister har en återkommande tolkning av smittoutbrott, från antiken till modern tid, varit att människorna bestraffas på grund av kollektiv synd (själva begreppet epidemi, från grekiskans ”ovan” och ”folken”, antyder att den är någonting som förpassas ned till oss från en främmande sfär). Epidemins gåtfullhet är ett tomrum som vi kan fylla med betydelse utifrån våra tolkningar om samhällets otillräcklighet. Således kan de myter vi formar kring epidemier, de berättelser som svarar på frågorna ”Varför nu?” och ”Varför vi?”, säga någonting viktigt inte bara om rädslorna i vår egen tid, utan även om hur det hotfulla, det i grunden okända, har gestaltat sig genom historien.

När en osedvanligt grym pestepidemi lamslog Konstantinopel år 542 tyckte sig de drabbade se människolika vålnader uppenbara sig just före sjukdomens utbrott. Mötet kunde ske under nattens drömmar eller mitt på ljusa dagen, i vissa fall bara genom en viskning som talade den utvaldes namn. I ”Perserkrigen”, nyligen utkommen i Ingemar Lagerströms översättning från grekiskan (Santérus), återger den samtida historikern Prokopios dessa skräckfyllda visioner: ”Många såg alla slags övernaturliga väsen i människogestalt. Och de som mötte dessa trodde att den som de mött hade tilldelat dem ett slag någonstans på kroppen, och så fort de såg spöket blev de sjuka. /.../ Så småningom ville de inte ens lyssna till sina vänner när dessa bad om hjälp, utan de stängde in sig i sina rum och låtsades som om de inte märkte någonting, fast det var nära att de hjälpsökande slagit in dörrarna, tydligen av rädsla för att den som ville komma in var en demon.”

Annons
Annons
Annons