Aron Lund:Panarabismens höjdpunkt början till fallet

Unionen 1958 mellan Egypten och Syrien var panarabismens största seger och Nassers vidare expansion tycktes ostoppbar. Men unionen knakade snart i fogarna och många vände sig emot Nassers metoder. Dagens globalisering ger ny näring till den ­arabiska ­enhetsdrömmen, men nu på ett kulturellt plan.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är i år 50 år sedan pan­arabismen, den rörelse som kämpar för en förenad arabvärld, nådde sin kulmen och största seger. Våren 1958 hälsade jublande folkmassor den egyptiske presidenten Gamal Abdel-Nasser på det syriska president­palatsets balkong i Damaskus. Under Nassers ledning hade de två länderna just bildat en union, Förenade arabrepubliken (FAR). Från huvudstaden Kairo kontrollerades därmed ett land som sträckte sig från Saharaöknen i söder till de kurdiska bergen i norr, även om det – för ögonblicket! – var kluvet i två delar av den förhatliga ”sionistiska enheten”, Israel. En ny statsfana hissades i de panarabiska färgerna rött, grönt, vitt och svart, och ministerier, statsföretag och arméenheter slogs samman. Det tycktes bara en tidsfråga innan andra stater skulle ansluta sig, med eller mot regeringarnas vilja: en våg av demonstrationer, kravaller och kuppförsök till stöd för Nasser rullade över arabvärlden.

Annons
Annons
Annons