Recension

SnöPamuk knyter ihop trådarna

”Snö” har den dubbla karaktären av politisk roman och bildningsroman. Orhan Pamuk för samman flera teman och tendenser från sina tidigare böcker när han skildrar en vinddriven poets väg till försoning. Ännu en utsökt roman av en av samtidens mest betydande författare, konstaterar Magnus Eriksson.

Under strecket
Publicerad
Orhan Pamuk tilldelades tidigare i år den tyska bokbranschens fredspris. I slutet av september besöker han Bok & Bibliotek i Göteborg.

Orhan Pamuk tilldelades tidigare i år den tyska bokbranschens fredspris. I slutet av september besöker han Bok & Bibliotek i Göteborg.

Annons

Den turkiske författaren Orhan Pamuk har på skilda sätt analyserat modernitetens problem i en serie egensinniga pastischer. Hans romaner kretsar ofta kring en gåta. I mästerverket ”Den svarta boken”, utgiven på svenska 1994, lät han en kvinnas försvinnande vara utgångspunkten för en vindlande historia där även staden Istanbul förvandlades till en gåtfull skrift. Allt blev till tecken för något annat, citat från andra tider och sammanhang, i Pamuks suveräna syntes av Sherlock Holmes och Walter Benjamin.
I sin genombrottsroman ”Det tysta huset” gav han en mer rätlinjig och smärtfyllt pregnant allegori över Turkiets moderna historia, medan Pamuks förra roman ”Mitt namn är Röd” i närmast krönikeartad form tolkade de teologiska striderna kring religion, konst och individualitet på 1500-talet. Många jämförde den med Umberto Ecos ”Rosens namn”, men en sådan jämförelse är alltför lättviktig. Pamuks hädiskt vällustiga lek med fiktions- och realitetsuppfattningar påminner mer om ”Satansverserna”.

I Orhan Pamuks nya roman Snö flyter flera tendenser från hans tidigare böcker samman. Den har beskrivits som en klassisk politisk roman, och dess klara diktion och till synes tydliga tendens kan bekräfta en sådan bild. Men ”Snö” är också en bildningsroman. Dessutom är kanske dess realism mest skenbar. Ett centralt skede i romanen utgörs av en teaterföreställning, som övergår i ett kuppförsök. Men vem startar upproret? Äger det ens rum, eller är det blott en hallucinatorisk dröm i en poets överhettade hjärna?
Inte heller är den politiska tendensen så entydig, eller formelartad. Visst finns här en kritisk udd mot den islamska extremismen, kurdisk nationalism och den turkiska statens förnekande av folkmordet på armenierna. Men det finns också en polyfon tendens i Bakhtins bemärkelse, som påminner om Dostojevskijs ”Brott och straff”. Vi kan se en överordnad idé, men under den bryts skilda ideologier mot varandra och får så vältaliga uttryck att striden inte avgörs inom textens ramar. Dostojevskijs epilog eller Pamuks alter ego, ”romanförfattaren Orhan”, formulerar en idé, men de skilda ideologiska diskurserna får också sitt eget liv, vilket ger romanen en ideologiskt mer oavslutad karaktär.
Orhan Pamuk skriver om en poet, med initialpseudonymen Ka, som återvänder till Turkiet efter tolv års exil i Tyskland. Kas lyriska ådra har sinat, liksom hans ungdoms engagemang, men han raggar upp ett jobb för en radikal tidskrift. Han skall skriva om vad som liknar en självmordsepidemi bland unga flickor i staden Kars, vid gränsen mellan de gamla osmanska och ryska väldena.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons