Annons
X
Annons
X

Palme – reformistisk revolutionär

Inför millennieskiftet korade 75 nyhetsredaktioner 1900-talets största svenska nyheter. Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 kom på första plats. I år är det 25 år sedan Sveriges skakades av de tragiska skotten på Sveavägen och medierna fylls åter av spekulationer om det ouppklarade dådet.

Under åren som gått har det förts fram en mängd teorier. Det började med att kurdiska PKK arrangerat ”bröllopet”. Ett tag figurerade 33-åringen. Det finns ett polisspår och ett marinofficersspår. Det finns ett partispår och till och med ett Lisbetspår. Spåren löper runt globen: Till Sydafrika, Sovjet, Iran, Irak och Israel. Fram till sin död erkände den dömde och sedan friade a-lagaren Christer Pettersson då och då. Ja, nästan i alla fall.

I spekulationerna kring mordet är ”Palmehatet” ett återkommande tema. Jag minns en debatt med Kerstin Vinterhed, nu aktuell med boken
Mordet (Hjalmarson & Högberg), i vilken hon hävdade att den hårda kritiken mot Palme byggde upp en spänning i samhället som närmast tvingade fram mordet. Om vi bara hade varit snälla…

Annons
X

Dock. Dels medverkade Palme själv med sin ofta aggressiva retorik till ett hårdare debattklimat, dels var det naturligt att hans revolutionära reformism väckte kritik, missnöje och hos några även hat på extremkanterna. Palme var anti-borgerlig och hans projekt socialistiskt (skatter, familjerelationer, flumskola och antikapitalism). (S)taten styrde och ställde med människors liv.

Jag kan förstå att Socialdemokraterna dras till Olof Palme. Han hade
star quality och var en skicklig politiker. Vid hans död var partiet fortfarande inte ett parti som andra. Till bilden hör att mordet bidrog till att sätta en helgonbild av Palme. I Ingvar Carlssons beskrivning (
Ur skuggan av Olof Palme, Hjalmarson & Högberg, 1999) träder Palme fram som en övermänniska:

”De politiska motståndarna upplevde att Olof Palme hade tid och ork med allt, inget ämne var honom främmande, ju svårare motstånd desto bättre. Även när Olof Palme inte var fysiskt närvarande svävade ibland hans ande över de församlade.”

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mot den bakgrunden var det inte någon tillfällighet att Mona Sahlin, när hon valdes till partiledare, ville bygga vidare på Palme. Och när Socialdemokraterna nu söker en ny ledare är det också tydligt att epoken Palme var en höjdpunkt att söka sig tillbaka till. Sett till politikens innehåll var dock hans tid redan förbi på 1980-talet. De sista åren vid makten handlade om reträtt. Idag är Palmevägen en återvändsgränd.

    Vi ska vara glada över att de borgerliga regeringarna 1976-1982 inte bara satte punkt för mer än fyra decennier av S-styre, utan kom att fungera som stoppkloss för den socialistiska offensiven. Och det gällde inte bara löntagarfonderna i
    hard core-form.

    Baksidestexten till Klas Eklunds biografi
    Palme, som ingår i serien
    Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers, 2010), skyltar med orden ”få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme”. För den som är bekant med historien går det inte riktigt att begripa varför. Kontroversiell, ja, men inte så kontroversiell.

    Eklund beskriver Palme som en demokratisk socialist men går aldrig i riktig närkamp med vad detta faktiskt innebar. Han är kritisk mot den ekonomiska politiken och att man gick för långt på arbetsrättens område, men den stora bilden saknas. Det går inte heller att förstå de kontroverser som Palme skapade med ”fredspolitiken” som under 1980-talet innebar att Sverige intog positioner väldigt likartade Sovjetunionens.

    För Eklund är det i sin ordning att Palme ljög. Med hans eufemism ”skarvade” Palme ibland och exemplifierar med IB- och Geijeraffären. Vilken framgångsrik politiker gör inte det, frågar han retoriskt. Andra skandaler som Bahraffären och Fermaffären är ”stormar i ett mycket litet vattenglas”.

    På motsvarande sätt finns en brist på kritisk granskning av politiken i Henrik Berggrens
    Under
    bara dagar framför oss (Norstedts 2010). Palme kommer tex för lätt undan vad gäller stödet till diktaturer i Tredje världen. Inte minst gäller det beskrivningen av besöket hos Fidel Castro 1975 och Palmes indirekta OK till politiska fångar.

    Analysen präglas mycket av Palmes egen problemformulering. Därför kan också den breda lagstiftningsoffensiven på hemmaplan 1969-76 beskrivas som att ”de flesta svenskar såg detta som en frihetsvinst”. Liksom hos Kjell Österberg (
    När vinden vände, Leopard 2009) sitter jag kvar med en känsla av främlingskap inför bild som målas upp. Kanske är det bara en fråga om höger och vänster? Kanske inte.

    Var Olof Palme en stor politiker? I boken
    Olof Palme: Med verkligheten som fiende (Timbro, 2006) konstaterar jag att Palme – tillsammans med revolutionshjältar som Marx och Lenin – hedrades av Castro på Kuba med egen affisch: ”Är det ett pro eller ett kontra? Men att ställa frågan så är att göra honom till en fixeringsbild, i vilken svaret blir helt beroende av den politiska vinkeln. Och det är inte svar nog. Svaret måste handla om vart han strävade och vad han uträttade.”

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X