Cordelia Edvardson:Palestinas Jeanne d’Arc slapp bålet

Bilden av palestinierna som antingen hjälplösa offer eller terrorister har efterträtts av en ny som visar världsvana herrar vid förhandlingsbordet. I allmänhetens ögon är det dock damen i församlingen, Hanan Ashrawi, som dominerar bilden. Svaret på frågan om vem hon egentligen är kan man söka i två nya böcker, hennes egen ”This side of peace” och den amerikanska journalisten Barbara Victors ”A voice of reason”. Den senare bygger på hundratals intervjutimmar men är mest intressant genom de kritiska palestinska röster som får komma till tals, konstaterar recensenten.

Under strecket
Publicerad
​​Hanan Ashrawi och Cordelia Edvardson.

​​Hanan Ashrawi och Cordelia Edvardson.

Foto: Nati Harnik/AP, Johan Ekströmer/TT
Denna artikel publicerades i SvD den 24 maj 1995.

Denna artikel publicerades i SvD den 24 maj 1995.

Annons
​​Hanan Ashrawi och Cordelia Edvardson.

​​Hanan Ashrawi och Cordelia Edvardson.

Foto: Nati Harnik/AP, Johan Ekströmer/TT
​​Hanan Ashrawi och Cordelia Edvardson. Foto: Nati Harnik/AP, Johan Ekströmer/TT

Vem är Hanan Ashrawi? Alla som äger en TV eller som brukar följa utrikesnyheterna i dagspressen vet förstås svaret: Hon är kvinnan som har gett palestinierna ett nytt ansikte och en ny röst. Under fredskonferensen i Madrid 1991, men också redan dessförinnan och efteråt, har det fallit på Hanan Ashrawis lott att synliggöra palestinierna för en, oftast angenämt överraskad, värld. Denna vackra, välkända och intelligenta palestinska taleskvinna formulerade sig på flytande engelska, och även om man ofta inte var riktigt säker på vad hon hade sagt så var det ändå en imponerande uppvisning.

PLO-ledaren Yasser Arafats ständiga följeslagare, revolvern och kefiyan, miste något av sitt symbolvärde och ersattes av Ashrawis märkesschalar, elegant draperade över den skräddarsydda dräkten. Glömd var den palestinska revolutionens tidigare kvinnliga symbol och hjältinna, flygplanskaparen Laila Khaled som, med sitt automatvapen redo till attack, prydde otaliga affischer, och som på en kvinnokonferens vägrade att tala med radikala israeliska kvinnor för, som hon sade, ”till israeler talar jag bara genom gevärspipan”. Dr Ashrawi (hon har en doktorsgrad i engelsk litteratur från ett amerikanskt universitet) har sedan många år deltagit i en dialog mellan palestinska och israeliska kvinnor.

Annons
Annons

Invanda bilder av palestinierna som hjälplösa illa artikulerade offer eller/och ondskefulla terrorister har således ersatts av den nya synen av världsvana herrar i kavajkostym kring förhandlingsbordet. Det är emellertid ingen tvekan om att det är damen i denna församling, Hanan Ashrawi, som i allmänhetens ögon dominerar denna nya bild.

Givetvis är det dock varken Laila Khaled eller Hanan Ashrawi som är typiska representanter för det palestinska folket i allmänhet och dess kvinnor i synnerhet. Ashrawis uppväxt i en kristen, tolerant överklassmiljö i Ramallah, hennes studier vid amerikanska universitet i Beirut och sedan i USA har resulterat i en livsstil som är ljusår från den som praktiseras och accepteras i Västbankens och Gazaremsans byar och flyktingläger. Hon, och hennes barn, har också förskonats från ockupationens värsta förödmjukelser och brutalitet.

Men, och det måste understrykas, det är just denna sociala och intellektuella bakgrund som gör henne till en så effektiv talesman för palestiniernas sak. Hon talar västerlänningarnas språk, i mer än en bemärkelse, och blir förstådd och respekterad av dem. Däremot blir hon inte alltid varken förstådd eller respekterad av de palestinska gräsrötterna.

Men vem är Hanan Ashrawi bakom bilderna, myterna och klichéerna? Två nyutkomna böcker kan kanske ge en antydan om svaret. Först och främst förstås hennes egen bok This side of peace med undertiteln ”A personal account” (Simon & Schuster). Ashrawis bok kan dock lämpligen kompletteras med den amerikanska journalisten Barbara Victors A voice of reason - Hanan Ashrawi and peace in the Middle East (Harcourt Brace). Victors bok bygger på hundratals intervjutimmar med Ashrawi, men har sitt huvudsakliga intresse i de mot henne kritiska palestinska röster som här kommer till tals. På det sättet får läsaren ett nyttigt och balanserat komplement till Ashrawis egen redogörelse. Ashrawis bok utkommer i höst i svensk översättning (Brombergs förlag). Den blivande svenska översättaren är inte att avundas. Dr Ashrawi ger en virtuos uppvisning av konsten att använda sig av engelska språket, originalet är skrivet på engelska, men författaren borde kanske ha tänkt på att ”less is more”. Ett sparsammare sätt att handskas med orden skulle troligen ha gett texten en större bärkraft.

Annons
Annons
Denna artikel publicerades i SvD den 24 maj 1995.

Denna artikel publicerades i SvD den 24 maj 1995.

Denna artikel publicerades i SvD den 24 maj 1995.

Som det nu är råder det i alla fall inte minsta tvivel om hur Hanan Ashrawi vill bli uppfattad av sina nyfikna läsare: en kvinna som är både stark och känslig. En intellektuell och akademiker, med mänsklig värme och ömhet. Stridbar feminist, och hängiven, älskad och älskande maka och mor. Först som sist dock palestinsk patriot, ett slags palestinsk Jeanne d'Arc.

På det yttre planet finns det förstås inga likheter mellan den olärda franska bondtösen och den universitetsutbildade överklassflickan som gärna understryker att hon tillhör en av de mest ansedda palestinska familjerna. Där Jeanne trodde på sina ”röster”, helgonens röster som manade henne till revolt mot överheten, tror Ashrawi på sig själv och sin kallelse. Hennes uppgift formulerades åt henne av en kvinna som före delegationens avfärd till Madrid påminde henne: – Vi (det palestinska folket) är ”amanah” lagt i dina händer. Vi har anförtrott dig vår framtid. – Det arabiska ordet ”amanah” har många betydelser, men i sammanhanget bör det närmast ses som en värdefull ägodel man anförtror en pålitlig person.

Att betros med ett helt folks framtid och förhoppningar, det är en ganska stor beställning, men Ashrawi tvivlade nog inte en sekund på att hon var vuxen uppgiften. Dock, varken Jeanne d'Arc eller Hanan Ashrawi nådde sitt mål. Visserligen slapp Hanan brännas på bål, men den smärta och bitterhet hon känner över vad hon ser som sin politiska lednings svek och förräderi glöder på boksidorna.

Annons
Annons

Det är i beskrivningen av konflikten mellan vad som brukar kallas ”insidan” respektive ”utsidan”, dvs palestinierna under israelisk ockupation på Västbanken och i Gazaremsan kontra den palestinska ledningen med Arafat i spetsen som, vid den tiden, satt i Tunis, som Ashrawis bok hettar till. Vid den tidpunkten erkände Israel ännu inte PLO som palestiniernas officiella representant och förhandlingarna i Washington fick skötas via ”ombud”, dvs en palestinsk delegation från de ockuperade områden som officiellt inte representerade PLO. Det var dock alls ingen hemlighet att delegationen inte hade någon som helst handlingsfrihet, alla beslut fattades av Tunis, för det mesta av Arafat personligen.

Detta kunde Ashrawi och andra inom delegationen till nöds acceptera. Vad som ur deras synpunkt var oförlåtligt var det faktum att hela deras omsorgsfulla förhandlingsarbete så småningom blev ett meningslöst spel för kulisserna – de verkliga förhandlingarna pågick, bakom deras rygg, mellan PLO och Israel i Oslo.

När Ashrawi till sist började ana oråd höll hon ett flammande anklagelsetal till PLO-ledningen i allmänhet och Arafat i synnerhet. ”Aldrig tidigare i förhandlingarnas historia hade en regering tillsatt en delegation och gett den alla förutsättningar att misslyckas som ni har gjort ... Ni började hugga oss i ryggen och skapa tvivel om vår integritet och förmåga ... Vi är inte reguljära soldater som blint lyder order”, sade hon bl a.

Vid det laget var det dock för sent. Osloavtalet var praktiskt taget klart och ”insidan”, Washingtondelegationen, fick samma besked som Othello: – Moren har gjort sin skyldighet, moren kan gå.

Annons
Annons

När Ashrawi fick se Osloavtalet drabbades hon av ”chock”, skriver hon. Abu Mazen, PLO:s huvudförhandlare i Oslo, fick veta att ”det är tydligt att den som har satt sina initialer på detta avtal aldrig har levt under ockupation”. I skarpast tänkbara ordalag påpekade Ashrawi att avtalet var lika fullt av hål som en schweizerost: frågan om de israeliska bosättningarna och Jerusalem hade skjutits på framtiden, det fanns inga garantier för att Israel inte skulle nyttja tiden för att ”skapa fakta på marken”. Och var fanns de mänskliga rättigheterna!

Till sist frågar Abu Mazen stilla: – Tror du att du kunde ha fått mera? – Det handlar inte om vem som träffar avtalet, utan vad det innehåller, svarar Ashrawi. ”Jag har inga problem med min självkänsla på grund av att ha hållits utanför eller i okunnighet, eller ens ha blivit utnyttjad. Innehållet är vad jag främst bryr mig om.”

Detta är enligt min mening en nyckelreplik. Hur skall den tolkas? Skall man som Relling säga ”Fan tro't”? Det frestas man att göra när man betänker de hekatomber av text som Ashrawi producerar för att övertyga läsaren om sina briljanta och omistliga insatser, inte som palestiniernas taleskvinna, utan som förhandlare med den dåvarande amerikanske utrikesministern James Baker och hans medarbetare. När Nabil Shaat, Arafats nära medarbetare, brukar presentera henne som ”vår stjärna” kallar hon det en ”fruktansvärt irriterande vana ... som förminskar min politiska roll”. Över huvud taget andas boken en självkänsla av närmast olympiska mått, den som kränker denna självkänsla kan nog inte vänta sig någon barmhärtighet.

Annons
Annons

Som vanligt finns det dock inga entydiga svar på komplicerade frågor. Osloavtalet var kanske det bästa som palestinierna, under rådande omständigheter, kunde få, men som Ashrawi förutsåg blev det också ett minfält av olösta problem och ett tillfälle för israelerna att ”skapa fakta på marken”. Det aktuella bråket kring de israeliska tvångsköpen av palestinsk mark i östra, arabiska Jerusalem är bara ett av många exempel.

Men borde inte Ashrawi trots allt ha svalt förtreten och ställt sin ansenliga förmåga i sakens tjänst? Kanske skulle Osloavtalet, och inte minst det palestinska självstyret, haft en betydligt bättre chans om Ashrawi och andra palestinska intellektuella från ”insidan” hade givit det sitt stöd.

Hon är skoningslös i sin kritik av det palestinska självstyrets tillkortakommanden, det ”akademiska” ordvalet döljer inte hennes gränslösa förakt. Så här beskriver hon det: ”De politiska och säkerhetsmässiga strukturerna fick försteget framför skapandet av institutioner och främjandet av det civila samhället. Rättsystemet förblev fragmentariskt och motsägelsefullt och domstolsväsendet ofullkomligt /.../ Politiskt beskydd och bristande duglighet tycktes ta överhanden /.../ Självcensur, försiktighet och avsiktlig brist på engagemang var förhärskande inom den politiska och intellektuella eliten. De personer vilkas skicklighet och erfarenhet ledningen behövde /.../ höll sig undan.”

Just det, dr Ashrawi, ni och andra höll er undan, förmodligen berodde det inte enbart på kränkt egenkärlek, ni ville väl inte heller bli smutsiga om fingrarna, det blir man nämligen när man sysslar med praktisk politik. Förmodligen var det också en önskan att inte bli identifierad med vad ni räknar med måste bli ett misslyckande. Genom ert förakt och avståndstagande bidrar ni till att denna spådom blir till en självuppfyllande profetia.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons