Annons

Cunningham Påkostad 3D-hyllning till en gigant inom dansen

Ur filmen ”Cunningham”, här dansstycket ”Summerspace” från 1958 med scenografi av Robert Rauschenberg och musik av Morton Feldman.
Ur filmen ”Cunningham”, här dansstycket ”Summerspace” från 1958 med scenografi av Robert Rauschenberg och musik av Morton Feldman. Foto: Mko Malkhasyan/Nonstop Entertainment

Rummet och dansarna blir påtagliga i ”Cunningham”, en påkostad och sevärd dokumentär i 3D-teknik om en av världens främsta koreografer.

Under strecket
Publicerad

Merce Cunningham (1919–2009) i lekfulla stycket ”Antic meet” från 1958.

Foto: Robert Rutledge/Nonstop Entertainment

Stycket ”Second hand” skapade Merce Cunningham 1970 med musik av John Cage (efter Erik Satie) och kostymer av Jasper Johns.

Foto: Martin Miseré/Nonstop Enterainment

Små figurer rör sig på ett platt tak högt över ett stadslandskap. Likt fåglar fångar de känslan av frihet och vidgade vyer – en gränslöshet. Just den svindlande upplevelsen av att allt är möjligt behöver vi påminnas om nu när coronaviruset begränsar vår rörelsefrihet. När teatrar, museer och konserthallar har stängt är det också härligt att få se dans på riktigt nära håll – om än på bio.

”Cunningham” är en påkostad dokumentär som använder sig av 3D-teknik – likt Wim Wenders i sin postuma hyllningsfilm till Pina Bausch 2011 – för att skapa rumslighet. Rymd är essens i all koreografi och inte minst för Merce Cunningham som upplöste scenens centralperspektiv men också flyttade ut sina ”events” till konsthallar, torg och tak. Med filmens hjälp (foto Mko Malkhasyan) hamnar vi tillsammans med dansarna än i en skogsglänta bland höga tallar och fågelkvitter (”Rune” 1958), än i stadens mörker med svepande ljus och oroande sirener (”Winterbranch” 1964).

Annons
Annons
Annons