Annons

Per Gudmundson:Pajkastningens politiska historia

Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Visste du att Astrid Lindgren var road av film? Nykterhetsföreningen Vårblomman hemma i Vimmerby upplät 1908 sin lokal Sveasalen till Central-Biografen Svea, som senare fick namnet Star. Den unga Astrid var ofta där. Hon deltog i amatörteaterverksamheten, men fick antagligen också sina första filmupplevelser i huset.

En av 1920-talets stora stjärnor hette Mary Pickford – hela världens lilla fästmö. I hennes film Bakvägen till lyckan (Through the back door, 1921) klampar huvudpersonen Jeanne in med leriga skor på ett salongsgolv, varför hon beordras städa upp av pigan. Motvilligt plockar Jeanne fram hinkar och borstar. Men så får hon en idé. Hon binder fast borstarna på fötterna, häller ut vattnet på golvet och skurar som en skridskoprinsessa.

Låter det bekant? Man kan förstås inte säkert veta om Astrid Lindgren stal scenen från Pickfords slapstick.

Men en riktig kulturskribent skulle kunna undersöka saken. Och då skulle denne finna att Bakvägen till lyckan hade premiär i Vimmerby fredagen den 12 maj 1922 och visades under tre dagar. Astrid Lindgren var fjorton och ett halvt år gammal. Bioannonsen anger att filmen var tillåten för barn. Biografen var Star i Sveasalen.

Annons
Annons

En sådan kulturartikel har faktiskt skrivits. Vill du läsa den får du leta rätt på Martin Kristensons förra bok Vårt kära strunt – okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien (Stupidobiblioteket, 2012). Hans nya essäsamling Saxofonisten och kommissarien – sanna berättelser om glädjespridare och deras fiender (Stupidobiblioteket) är lika unik.

Den handlar exempelvis om pajkastning. Egentligen inte alls om politik.

Ibland kommer det fantastiska böcker om konst, musik eller film som nästan ber om att bli behandlade i politiska texter. Häromåret utgavs exempelvis antologin Musikerminnen – svenska musikers egna berättelser (Eldscript bokförlag, 2015). Där låter redaktören Thomas Stålberg (som på 1970-talet hade rockbandet Kung Tung) proggrörelsens allra mest egensinniga kulturskapare berätta om hur och varför det lät som det gjorde.

Där får man veta att bluesmannen Bill Öhrström, på den tiden han spelade med Merrymen, erbjöds att bli sångare i The Who. Här berättas också om Fläsket brinners galna turné bakom järnridån, där de 52 flickorna ur cellisten Sebastian Öbergs pinuppkortlek mutade bandet genom östblocket. Här får man veta att Kebnekajses Kenny Håkansson i själva verket var ute efter en trombon den dag han i stället köpte sin första elgitarr, en Höfner för 500 kronor på Steiner musik på Linnégatan. Svensk musik kunde ha tagit en annan vändning.

Det är egentligen inte politiska historier i de här böckerna. Men så blir det ändå politik.

Stålbergs bok är nämligen också ett antikommunistiskt manifest, mot det dåtida proggkommissariatets trångsynthet, för livsglädje och fritt skapande. Det är en hyllning till den egentliga kulturrevolution som skedde bakom och trots den genompolitiserade alternativrörelsen.

Annons
Annons

Och nu kommer det igen en sådan där bok som bara måste recenseras på en ledarsida.

Martin Kristensons nya samling är uttalat politisk. ”Inte för att de artister och underhållare som jag skriver om skulle vara särskilt politiska, utan för att deras motståndare har gjort dem till det”, förklarar han i förordet. Artiklarna är dock inga programförklaringar. Det är kulturjournalistik som allra nyfiknast.

När Kalle Lind, skriftställaren bakom Sveriges Radios populärkulturhistoriska program Snedtänkt, nyligen anmälde boken jämförde han den ändå med libertarianen Mattias Svenssons Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011). Det är en riktig jämförelse.

Kristenson berättar bland annat om den helt opolitiska tjeckiska rockgruppen Plastic People, som fängslades för sin musik och sitt långa hår, då detta ansågs uppvigla ungdomen mot kommunistregimen. Bandet hade det ironiska slagordet ”Free Johnny Rotten” på skivomslaget.

”’Ingen kommer undan politiken’ – i öststaterna var dessa ord inte någon hurtig uppmaning till politisk aktivism, utan ett dödligt hot”, kontrasterar Kristenson.

”Det är knappast en slump att jazzen och rockmusiken uppstod i en liberal demokrati, och att de aldrig har kunnat växa och frodas under den totalitära kommunismen”, skriver han. ”Little Richards frihetsvrål ’A-wop-bom-aloo-mop-a-lomp-bom-bom’ är mer rebelliskt än Nynningens magistrala ’När produktivkrafternas utveckling har nått en given nivå …’.”

Det mesta hos Kristenson är hämtat från kulturhistoriens kuriosakabinett. Har du någonsin hört talas om Harry Stephen Keeler? Han skrev över 70 detektivromaner och utarbetade en helt egen litterär form. I hans värld, efter ett typiskt mordfall, kan polisen misstänka ”att mordet utförts av en hämndlysten dvärg hängande från en autogyro”. Här presenteras han i en artikel på elva sidor.

Annons
Annons

I en annan artikel besöks inspelningsplatser kända från Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo) från 1958, för att försöka finna svar på frågan om hur besatt regissören var av freudiansk symbolik. Hitchcock såg tydligen fallosar överallt. Till och med Kim Novaks frisyr lär ha varit sexualsymbolisk. Men Kristenson är inte helt övertygad. ”Ibland är en håruppsättning bara en håruppsättning.”

En essä dokumenterar sex-musikaler (en stor grej på 1970-talet). En annan hur Alice Babs Swing it, magistern! blev en standard i det ockuperade Tjeckoslovakien. Radio Stockholm var den enda stationen som spelade jazz och som nazisterna inte blockerade.

När kastades egentligen den första pajen på film? Kristenson tar reda på sånt. Var det Mack Sennets kvinnliga stjärna på bolaget Keystone, Mabel Normand, som uppfann skämtet, vilket legenden gör gällande? Filmforskare har spårat den första pajen i amerikansk film till 1905, i The Coal Strike, fem år innan Mabel Normand debuterade. Men pajen som projektil lär ändå ha introducerats i The Ragtime Band 1913 – där Normand mycket riktigt får en paj i sitt ansikte.

Pajen är viktig. Att se filmer med poliser som drattar på ändan – det får man inte göra i totalitära samhällen.

Pippi Långstrumps trots mot konstaplarna Kling och Klang kan bara uppstå i en liberal demokrati.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons