X
Annons
X

På väg upp

Rollen som lindansösen Elvira Madigan kommer för alltid att vara förknippad med Pia Degermark. Privat föll hon, rakt ner i helvetet, gång på gång. Nu är hon fri från sitt missbruk, har kommit ut med sin självbiografi – och i december visar hon sina broderade kuddar på Norrtälje konsthall. "För att förlora greppet om sitt liv måste man först ha haft ett grepp. Det hade inte jag."

Det är till sin yngst son, Robbin 14 år, som Pia Degermark skrivit sin bok. ”När han togs ifrån mig rasade allt. Jag började med amfetamin och umgicks med de utslagna. Det kanske låter konstigt men tillsammans med dem kände jag mest samhörighet. När det värsta hänt kan ingenting bli värre”.
Det är till sin yngst son, Robbin 14 år, som Pia Degermark skrivit sin bok. ”När han togs ifrån mig rasade allt. Jag började med amfetamin och umgicks med de utslagna. Det kanske låter konstigt men tillsammans med dem kände jag mest samhörighet. När det värsta hänt kan ingenting bli värre”.

– Aldrig i livet, sa den professionella lindanserskan när hon såg tvättlinan som Bo Widerbergs filmgäng spänt upp i skånska Bökebergsskogen den där sommardagen 1966. Aldrig att hon vågade gå på den. Pia Degermark vågade. Det var hon själv som vandrade genom luften i Elvira Madigan, filmen som i dag tillhör våra klassiker.
I verkligheten föll hon så många gånger att det till slut gällde liv eller död. Själv talar hon om spiraler, hur de kan slingra sig uppåt, vidgas till något positivt och kreativt.
– Andra spiraler går rätt ner i helvetet.
Hon var överklassflickan som utåt sett hade allt; föräldrar och två bröder, lätt för att lära, efterlängtade påsklov
i Storlien där hon ingick i dåvarande kronprinsens kompisgäng och dansade den dans som, faktiskt, förändrade hennes liv. För det var bilden av en ung och skyggt leende flicka i pojkprinsens armar som hamnade i Hänt i Veckan – och sågs av Bo Widerberg. Hans beslut var blixtsnabbt: Här fanns hans Elvira Madigan.

Det är till sin yngst son, Robbin 14 år, som Pia Degermark skrivit sin bok. ”När han togs ifrån mig rasade allt. Jag började med amfetamin och umgicks med de utslagna. Det kanske låter konstigt men tillsammans med dem kände jag mest samhörighet. När det värsta hänt kan ingenting bli värre”.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X