Annons
X
Annons
X

Kim Salomon: På upptäcktsfärd i tonårsrummet

Först under 1900-talet började det bli vanligt med egna rum för ­familjens tonåringar. Boken ”Get out of my room” beskriver flick- och pojkrummets historia och det egna rummets betydelse för förvandlingen av ungdomskulturen.

Tonårsrummet: ett skydd från eller en förberedelse inför vuxenlivet?
Tonårsrummet: ett skydd från eller en förberedelse inför vuxenlivet? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att analysera enstaka, till synes ganska obetydliga saker eller fenomen är en populär genre. Torsken, kjolen, maskingeväret, hamburgaren, saltet, boken och mycket annat har fått sin egen historia. Att rikta sökar­ljuset på ett specifikt föremål kan öppna ingångar till det förflutna där traditionella infallsvinklar kommer till korta. Panoramat vidgas och nya sammanhang synliggörs.

Det finns förstås många fenomen som vid första påseendet varken lockar till närmare studier eller ens väcker nyfikenhet. Spontant framstår exempelvis tonårsrummet måhända som diffust och ­ointressant. I boken ”Get out of my room. A history of teen bedrooms in America” (The University of Chicago Press) visar historikern Jason Reid emellertid på motsatsen. Rummet har en ikonisk status och återspeglar allt från tidsanda till personlighet. De ungas rum är – liksom kök, vardagsrum och gille­stuga –  också användbara för att avläsa ekonomiska och kulturella förändringar i historien.

Tanken på tonårsrum öppnar ett minnesflöde för många vuxna. Rolling Stones och Che Guevara på väggen, bandspelare och vinylskivor i bokhyllan och läderlappsfåtölj i hörnet bredvid skrivbordet. Men ”Get out of my room” är ingen nostalgisk resa i det förflutna utan handlar i stället om hur det kom att bli blir en kulturell norm att tonåringar skulle få ett eget rum. Tonvikten ligger på utvecklingen i USA, men samma förändring kan skönjas i Väst­europa.

Annons
X

Redan under 1800-talets första hälft, långt innan begreppet tonåring existerade, hände det att unga hade egna rum. Det betraktades som karaktärs­stärkande med en privat sfär, en plats för att läsa och skapa en personlig relation till Gud. Ett eget rum ger utrymme för funderingar och grubblerier i avskildhet. I dåtidens föreställningsvärld för­knippades detta främst med kvinnans värld; pojkar ansågs inte ha samma behov eftersom de mestadels var ute och sprang.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Enligt Reid är det oklart hur idén om egna rum för familjens ungdomar uppstod, och han saknar underlag för att avgöra om det skedde på föräldrarnas eller barnens initiativ. Däremot var förstås tillräckliga ekonomiska resurser en förutsättning; på 1800-talet var tonårsrummet en lyx och endast möjligt för ett fåtal. Men i mellankrigstidens USA blev de allt vanligare, vilket kan förklaras dels med ­hänvisning till bättre ekonomi, men också till att man började skaffa färre barn. 1900-talet var dessutom seklet då barnen synliggjordes på allvar. ­Experter började förespråka egna rum för de unga, även för att förhindra sjukdomsspridning. Det förutsatte å andra sidan viss övervakning av föräldrarna (läs: mamman); oordning sågs som en synd och ett hinder för den personliga utvecklingen.

    Under efterkrigstiden blev det som tidigare hade varit exklusivt en norm. Tonåringar ansågs behöva eget rum för att utvecklas och mogna. Hand i hand med de nya värderingarna gick ökat välstånd och högre bostadsstandard. Men även vetenskapen ­bidrog. Tidens guru på barnuppfostringens område, Benjamin Spock, betonade betydelsen av självständighet. Ett eget rum betraktades som centralt i frigörelseprocessen och fungerade till en början dessutom som statussymbol och tecken på framgång.

    Samtidigt började tonåringarna själva sätta alltmer värde på en privat sfär och att få vara i fred. Övriga familjemedlemmar måste knacka på om de ville komma in. Föräldrarnas inflytande minskade och de började bekymra sig över vad som hände bakom de stängda dörrarna. Traditionella uppfostringsstrategier utmanades och principer om övervakning och lydnad omdefinierades. Det uppfostringspedagogiska dilemmat gällde huruvida barnen skyddades från eller förbereddes för vuxen­världen genom att erbjudas ett eget rum.

    Tonårsrummet är förstås ingen homogen före­teelse sett över tidsaxeln utan ändrar i hög grad ­karaktär och betydelse under efterkrigstidens decennier. Följsamt och fogligt anpassas inredning och funktion till tidens trender. Under tidig efterkrigstid ansågs rummet vara idealiskt för att utveckla en personlig stil och för att i ensamhet prova ut nya frisyrer och smink, en plats för flickor att göra sig vackra. I 60-talets motkultur laddades det med nytt innehåll. Vuxenvärldens normer och livsstil fick konkurrens av samtidens förebilder.

    Elektronikens landvinningar – från musik­anläggningar och tv till telefoner och datorspel – satte också avtryck och förändrade rummens inredning och funktion. Den traditionella standarden med ­telefon i hallen och tv i vardagsrummet fick om­förhandlas. Flera apparater introduceras som ­underhållning för hela familjen, men hamnar efter hand också i pojk- och flickrummen och blir markörer för självständighet och oberoende. Teknologins frammarsch betyder samtidigt att unga inte längre behöver lämna sina rum för att underhållas eller kommunicera med kompisar. De kan dessutom välja alltmer fritt bland populärkulturens utbud och föräldrarnas auktoritet naggas i kanten.

    Länge uppmanades föräldrar att ge sina tonåringar ”viss frihet” i hur de inredde sina rum, men efter efterkrigstiden blev det vanligaste rådet att inte alls blanda sig i. Konsumtionsbeteendet kom dessutom att betraktas som en del i mognadsprocessen. I takt med att tonåringarna började få med pengar blev de också en konsumentgrupp att räkna med. I reklamernas berättelser bidrar de egna rummen till att definiera tonårskulturen. Samtidigt visade det sig vara svårt att marknadsföra produkter till en åldersgrupp som ställde sig i opposition till vuxensamhället: tomma ölburkar, utklipp från tidningar och andra billiga eller icke-kommersiella inredningsdetaljer är ofta prioriterade inventarier. Några affischer räcker dessutom långt för att ge rummet en personlig touch.

    Under 1900-talets andra hälft blir det egna rummet i tilltagande grad en arena för personlig utveckling och självförverkligande, en plats för fritid, romantisk längtan och drömmar men också för övergivenhet och ensamhet. Beach Boys spinner på tematiken i hitlåten ”In my room” från 1963 där de sjunger om tonårsrummet som en tillflyktsort där man kan gömma sig undan och stänga av sina omvärldsbekymmer.

    Tonårsrummet är en fysisk verklighet, innebär avskildhet och möjliggör självförverkligande men är också en föreställd plats. Rummet är knappast isolerat från omvärlden, som de unga gärna vill tro, utan tvärtom välintegrerat i hemmet. Det är bara några få steg från vuxenvärlden och dess bekväma infrastruktur som inbegriper mat, tvätt och disk. Rummet ger emellertid en illusion av oberoende och frihet och får därmed en stark symbolisk ­betydelse som räcker långt.

    Reid skriver också om ett speciellt japanskt ­fenomen kallat hikikomori. Ordet är vackert och ­betyder fritt översatt att dra sig undan. Företeelsen uppmärksammades redan under 80-talet och ­betecknar ungdomar som i föräldrahemmet isolerar sig på sitt eget rum där de tillbringar nästan alla dygnets timmar. De varken studerar eller arbetar, utan surfar på internet och spelar på datorn. Det är en form av socialt tillbakadragande, som dessutom utgör en subkultur med egna tidskrifter och webbplatser. En förklaring till fenomenet är det sociala trycket att lyckas, centralt i den japanska kulturen. En annan är att föräldrarna överbeskyddar sina barn och accepterar valet att isolera sig från omvärlden.

    I västvärlden betraktas hikikomori sällan som ett problem. Däremot finns här en tendens att ung­domar stannar kvar lite längre än tidigare i sina tonårsrum. Svårigheter att få arbete, längre studietid och bostadsbrist anges som vanliga orsaker.

    Tonårsrummets status som unik plats inom hemmets ramar hänger delvis samman med idén att de unga utgör en speciell grupp. Samtidigt synliggör och formar det identiteter. Tonåringen definieras utifrån sitt rums specifika karaktär. Valet av affischer, prydnadssaker och möbler röjer personlighet och smak. Inredning och identitet blir som förbundna kärl.

    Enligt Reid innebär de senaste decenniernas ­digitalisering påtagliga förändringar för tonårs­rummen. Under 70-talet var det i USA populärt att pryda väggarna med förstoringar av egna porträtt. Numera är det selfies som gäller, även i vår del av världen. I båda fallen handlar det om ett slags självmedvetet identitetsskapande. Likväl finns en på­taglig skillnad mellan att nåla upp en bild på väggen där hemma och att göra den tillgänglig för vem som helst på sociala medier. Formandet av personlig­heten har blivit offentlig, och det blir mer intressant vad som finns på ens Facebook-vägg än på det egna rummets väggar. I ytans iscensättning ersätts det ­fysiska rummets halvprivata identitetsmanifestationer med den virtuella världens panoramafönster.

    Det är svårt att precisera tonårsrummets be­tydelse socialt, ekonomiskt och kulturellt, men det har utan tvekan underlättat populärkulturens framgångar. Elektroniska och digitala apparater är centrala i populärkulturens infrastruktur och tar även bildligt talat stort utrymme i tonåringarnas värld. Självklart måste många faktorer vägas in för att förklara expansionen, men att tonåringarna får en arena där de själva kan bestämma och välja ­musik, filmer och idoler framstår som väsentligt.

    Sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingslinjer löper parallellt genom tonårsrummets ­historia. De påverkar levnadsvanor och livsstil, ­in­redning och design liksom normer och föreställningar. Deras inflytande syns dock sällan så konkret och påtagligt som i ”Get out of my room”: här tydliggörs hur kultur gjuts och stöps på mikronivå, med hjälp av en tematik som traditionellt ligger i historiens döda vinkel.

    Annons
    Annons
    X

    Tonårsrummet: ett skydd från eller en förberedelse inför vuxenlivet?

    Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X