Annons

Tore Janson:På upptäcktsfärd i språkhistorien

Ola Wikander har tidigare skrivit bland annat skrivit ”Ett träd med vida grenar”, om de indoeuropeiska språkens historia.
Ola Wikander har tidigare skrivit bland annat skrivit ”Ett träd med vida grenar”, om de indoeuropeiska språkens historia. Foto: Kajsa Göransson

När det regnar i den tidiga semitiska poesin är lyckan stor – mot bakgrund av den förödande torka som ofta hotat där man talat dessa språk. I sin nya bok om de semitiska språkens historia visar Ola Wikander hur man kan ­komma förflutna världar nära genom att studera deras texter.

Publicerad

Abraham och Jesus och Mohammed hade en sak gemensam med Hammurabi och Saladin och Ben-Gurion: alla talade något semitiskt språk. Man har gjort det under de senaste fem eller sex årtusendena i Mellanöstern. Där fanns stora riken och skriftspråk långt innan sådant så sakta började etableras i Europa, och därifrån har tre stora religioner spritts över världen: judendom, kristendom och islam.

Semitiska språk är en språkfamilj; man antar att de har utvecklats från ett urspråk som fanns för åtskilliga tusen år sedan. Namnet ”semitisk” är vedertaget men kan orsaka missförstånd. Sem var enligt Bibeln son till Noa, och en av hans ättlingar var Abraham som blev judarnas stamfar. ”Antisemitism” betecknar hat eller förföljelse mot judar, och man skulle kunna tro att semitiska språk är de språk som talas av judar. Men judar använder många språk, inte bara semitiska, och det största semitiska språket är arabiska.

Annons
Annons
Annons