Annons

Arne Melberg:På Twitter kan ingen höra dig tänka

Nätkulturen med dess besatthet av nuet hotar förutsättningarna för den kritiska essäistiken. Å andra sidan har kritiken – på ett parasitartat sätt – visat sig förbluffande anpassningsbar under de senaste 500 åren.

Publicerad

Att vi lever i en ”övergångstid” är en alltför ofta använd historisk kliché. Att jag ändå plockar fram den beror på att den kan ges ett konkret och motiverat innehåll: det handlar om övergången från det tryckta ordets kultur (som har dominerat vår del av världen de senaste 500 åren) till nätkulturen (från år 2000), med andra ord en kommunikationsteknologisk revolution som är i full färd med att ändra villkoren för våra sätt att göra oss förstådda och samspela med andra människor, därmed också våra livsvillkor.

Den nisch i denna kolossala problematik som jag vill ta upp handlar om det som råkar vara en viktig del av mitt liv: läsa och skriva. Hur går det med den skriftkultur som jag har vuxit upp med och försökt praktisera – den eftertänksamma läsningen och den kritiska essäistiken – i den nya kulturen? Betyder kanske den ständiga stimulansen från nätet, alla pip och meddelanden från mobilernas och datorernas och plattornas appar och mejl och tweets, att vi helt enkelt inte längre kan stanna upp och fördjupa oss? Är mitt favoriserade sätt att läsa och skriva så betingat av det tryckta ordet att det inte klarar överflyttningen till nätet? Eller kan man i stället tänka sig en behövlig vitalisering?

Annons
Annons
Annons
Annons