Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

På spaning efter den tid som flytt På spaning i ett annat medium

BILD OCH BUBBLA. Strindberg och Proust hör till de litterära snillen på Nobelprisnivå som aldrig fick priset. För den som kan acceptera seriemediets begränsningar finns nu ett par lättillgängliga introduktioner till ”Inferno” och ”På spaning efter den tid som flytt”.

(uppdaterad)

På spaning efter den tid som flytt

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Agerings Bokförlag

Serieadaption av Stéphane Heuet. Även recension av August Strindberg: Inferno. Serieadaption av Fabian Göranson, Kolik Förlag

Att göra film av en bok är en vansklig hantering. För den som har en relation till den litterära förlagan blir en film oftast bara en blek kopia. Med seriebearbetningar är det ungefär likadant: ett material ska visualiseras, en iscensättning göras och slutligen ska allt få liv. Varje sådan adaption blir en styrning, ett övergrepp på källan. Lyckas någonsin denna metamorfos?

Agerings förlag har inlett en utgivning av den franske tecknaren Stéphane Heuets omöjliga projekt att överföra Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”till en grafisk roman.

Ja, det är sant. Och förmodligen ännu svårare än det låter. Den överkänslige Proust – en poet som råkar använda prosans medium – tål inte att omarbetas. De labyrintiska, men alltid klara resonemangen, den encyklopediska utförligheten och ängslan över att ingen tankegång får lämnas åt slumpen, gör honom omöjlig att visualisera.

Annons
X

Trots detta arbetar Heuet tappert på, i Hergés Tintin-stil, med säkra linjer och en överskådlig disposition. Det är rent och städat. Men till skillnad från Hergé har han inte lyckats gjuta liv i sina gestalter. Interiörer, landskap och natthimlar behärskar han till fullo, men personernas ansikten är uttryckslösa och slutna, statiskt oåtkomliga. En olycklig anonymitet är det enda som återstår – raka motsatsen till intrycket man får av de sammansatta personligheterna i Prousts verk.

Hos Heuet finns förstås de väntade glansnumren: godnattkyssen, madeleinekakan, hagtornshäcken, mötet med Gilberte. Men han lyfter även fram det förbisedda, och får mig att nyfiket slå upp olika passager i romanen på nytt – förlaget har utgått från Gunnel Vallquists översättning, så det är enkelt att läsa källan parallellt.

Samtidigt som texturvalet är en översiktlig ingång till verket, blir det också en klippbok, ett personligt urval: visa mig dina Proust-citat, och jag ska säga dig vem du är.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När jag letar mig fram hos Heuet upptäcker jag att mitt läsminne av Proust känns alldeles horisontellt. Alla rörelser – det gäller såväl händelser som tankebanor – tycks gå i sidled, som krabborna på stranden vid Balbec eller gondolernas labyrintfärder i den ljumma Venedignatten.

    Till Heuets förtjänster hör därför att han gör någonting fruktbart av de visuella perspektiv, ofta hisnande, som står tecknaren till buds och som är ganska sällsynta hos Proust. Den vertikala gotiken är förvisso minutiöst beskriven hos Proust, men det är först hos Heuet som kyrkan i Combray materialiseras och får sina rätta dimensioner; onekligen ett förvandlingsnummer.

    En betydligt bättre och mer levande seriebearbetning står Fabian Göranson för, som oförfärad tagit sig an den underbart inkrökta ”Inferno” – en av August Strindbergs märkligaste själsrapporter. Med nyfikenhet och engagemang har han brutit sig in i denna dagboksliknande roman, som skrevs på franska i Lund 1897 och översattes av Eugène Fahlstedt samma år. I boken spelar mötet med Swedenborg en viktig roll, och föreställningen om att helvetet är ett tillstånd, snarare än en ort, lanseras med en sällsynt övertygelse.

    Det är märkligt att en sådan själsinteriör alls låtit sig framställas på ett så konkret och överskådligt vis. Säkert har det varit tacksamt att tänka visuellt kring denna förmenta sjukdomsjournal, där teckenläsaren och ockultisten Strindberg låter sitt romansubjekt förlora sig i associationer och bisarra infall.

    Detta är inte första gången Strindberg bearbetas i serieform. Men i förhållande till exempelvis Per Demervalls konventionella och lite bleka version av ”Röda rummet” framstår Göransons ”Inferno” som någonting alldeles i en klass för sig. Färgstarkt och kolsvart i en kontrastrik mix, köttiga ansikten med dödliga blickar, betydelsedigra tapetmönster, läsbara som hieroglyfer. Träckhelvete, absintrus och talträngda penséer. För den som läst ”Inferno” är en pensé aldrig mera en pensé!

    Det är svårt att tänka sig två mer olika textförlagor som arbetsmaterial för en serietecknare än just ”På spaning efter den tid som flytt” och ”Inferno”. Båda tecknarna har verkligen ansträngt sig, men med helt olika resultat: Göransons stil är mer personlig än Heuets, och det är det som gör honom till den bättre av de två.

    Hos Heuet är allt tillrättalagt och kontrollerat– men så framstår ju också Prousts neuroser som hårdare tuktade än Strindbergs. Hos Göranson finns mer dynamik och en levande, orädd fantasi. Dessutom har han en generös och smittande humor: han exploaterar på bästa sätt utspelen hos Strindberg, vars berättarjag med illa dold förtjusning kastar sig från ena själskrisen till den andra. En höjdpunkt är det patetiska besöket i en av Paris zoologiska trädgårdar, ”en promenad i Jardin des Plantes, för att säga farväl åt Skapelsen”. En annan den lakoniska vändningen: ”St Martin-kanalen. Som gjord för att drunkna i.”

    Att läsa Proust eller Strindberg i tecknad version är och förblir en andrahandsupplevelse, som att höra Mozart per telefon ungefär. För att uppskatta en serieadaption måste man helt enkelt ställa om, vrida på förväntningarna och ödmjukt acceptera mediets begränsningar. Men kanske är det just i själva begränsningen som seriebearbetningen utövar sin lockelse.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X