Annons
X
Annons
X

Ellen Mattson: På spaning efter den värld som flytt

(uppdaterad)

På senare tid har intresset för Stefan Zweig blossat upp igen – inte minst tack vare filmen ”The Grand Budapest Hotel”. En ny biografi levandegör den nostalgiska och undergångsmärkta författaren.

Stefan Zweig (1881–1942).
Stefan Zweig (1881–1942). Foto: CORBIS

**Som motto för sin **stora minnesbok ”Världen av i går” (postumt utgiven 1942) valde Stefan Zweig en rad från Shakespeares ”Cymbeline”: ”Vi möter tiden så som den söker oss.” Det är britternas kung som inför hotet om en romersk invasion på detta sätt formulerar sitt beslut att inte fly, att stanna vad som än händer.

Vid krigsutbrottet 1939 befann sig Zweig i Bath där han kunde studera allmänhetens till synes ganska oberörda reaktion på världsutvecklingen, så vitt skild från de upphetsade folkliga uttryck han mindes från krigsutbrottet 1914 i sin egen hemstad Wien. Britternas flegmatiska attityd fascinerade Zweig som skrev en essä där han härledde den till deras nationalsport trädgårdsodling; påtandet i jorden vaccinerade mot nervös upphetsning menade Zweig, som själv var en känslig och nervig drivhusblomma framodlad i det unika kulturklimat som var sekelskiftets Wien.

**Han som hade lämnat Österrike **redan 1934 förmådde inte längre känna någon framtidstro och hur mycket han än beundrade britternas *stiff upper lip *kunde han inte undgå att också tolka den som bristande fantasi, något han själv knappast led av. Zweig föreställde sig alla tänkbara framtidsscenarion och det räckte inte för honom att han var brittisk medborgare och ägare av ett vackert hus (med trädgård) i Bath, han måste ändå snart jaga vidare till en annan plats, en ännu mer avlägsen plats där Hitler säkert inte kunde nå honom.

Annons
X

Globetrottern Zweig som hela sitt liv rest kors och tvärs över två kontinenter fortsatte nu till USA där han stannade en kort tid innan Sydamerika och Brasilien blev det sista målet. Genom detta ständiga rastlösa letande efter en tillflykt motsäger han ironiskt nog mottot för sin egen bok, för vad han gjorde var att hela tiden fly från tiden i stället för att möta den.

**Det är detta förhållningssätt **som är utgångspunkt för George Prochniks bok ”The impossible exile: Stefan Zweig at the end of the world” (Other Press) – som snarare än en regelrätt biografi är ett utforskande av exilens villkor och psykologi. Vad var det som gjorde att Zweig, den mest internationellt orienterade av alla de tyskspråkiga författarna, gick under medan andra, som Thomas Mann, inte bara överlevde exilen utan också i någon mening blomstrade i den? Via teman som språk, temperament, judisk identitet och bildningsideal skär Prochnik snitt genom tiden, från den brasilianska slutstation där Zweig tillsammans med sin hustru Lotte begick självmord 1942 till det närmast mytiska Wien där han föddes 1881. Och vad han till sista visar fram för läsaren är en man som inte passade någon annanstans än i det Europa som för honom snarare var en dröm om frihet än en plats på jorden och som i vilket fall som helst hade upphört att existera.

De senaste åren har inneburit en återaktualisering av Stefan Zweig, denne författare som var läst över hela världen i sin livstid och som vad gäller plats i offentligheten var Thomas Manns like – om än minus Nobelpris. År 2011 kom ”Världen av i går” ut i ny svensk upplaga och 2014 är Wes Andersons film ”The Grand Budapest Hotel” en påminnelse om Zweigs centraleuropeiska värld och vad som hände med den. George Prochnik har själv österrikiskt ursprung och hans familjs flykt från Wien 1938 är en utgångspunkt när han tecknar Zweigs resvägar, hans ryckiga nedslag och hastiga uppbrott. Prochniks farföräldrar lyckades ta sig till USA där farfadern kunde återuppta sin läkarpraktik och klara sina två söner genom Harvard, men exilen var komplicerad trots det på ytan sett goda resultatet.

För Prochniks familj fanns inga andra möjligheter än att anpassa sig till livet i USA, men Zweigs valmöjligheter var om inte oändliga så otaliga. Han talade flera språk, var berest och välbeställd, hade gått i frivillig landsflykt redan fyra år före Anschluss och kunde genom sin berömmelse och sina kontakter förväntas mottas vänligt i hela den fria världen. Han kunde dessutom fortsätta med sin yrkesverksamhet var han än befann sig, men paradoxalt nog är det som om mängden av valmöjligheter bidrog till att knäcka Zweig. De av hans landsmän som klarade exilen bäst var förmodligen de som med dirigenten Bruno Walters ord accepterade skillnaden på här och där, men Zweig upphörde aldrig att göra jämförelser, att se bakåt och förstenas av det han såg. Zweigs identitet var europeisk, hans hem var det tyska språket, och när båda dessa togs ifrån honom tog hans liv slut, han blev till en skugga, ett minne, en sorts spöke.

När man utifrån ser på Zweigs resa och följer den linje på kartan som binder samman hans rastplatser ser man hur han vid varje vägskäl väljer fel, som om han inte känner sig själv eller som om han ledd av depressionens dova färgsättning föredrar den smala och mörka väg som bara har en enda slutpunkt. Wienaren och världsmannen Zweig, söndagsbarnet, rikemanssonen, kosmopoliten, slottsherren, sällskapsmänniskan, konversatören, musikälskaren, samlaren av dyrbara manuskript, den välmanikyrerade eleganten – hur kunde han tro att en liten brasiliansk stad i kanten av djungeln utan tillgång till musik och vänner skulle vara den rätta platsen att leva vidare på? När man ser Zweigs långa resa ser man en dödslängtan som aktivt söker den punkt där vägen upphör och mörkret väller in och dränker allt.

Makarna Zweig tog sina liv i februari 1942. Då hade Thomas Mann just flyttat in i sitt nybyggda hus i Pacific Palisades i Kalifornien där han tillbringade de återstående exilåren omgiven av vänner som Bruno Walter, Bruno Frank, Franz Werfel och Lion Feuchtwanger. Att Mann hela tiden dyker upp som jämförelsepunkt i den här texten är helt naturligt, men när Prochnik tar honom som exempel på lyckosam anpassning till det nya landet är han inte helt rättvis, för vad Mann gjorde var snarare att vart han än kom återskapa sin egen miljö. Thomas Manns berömda uttalande att där han var, där var den tyska kulturen speglar inte bara hans syn på kulturens kraft, utan också hans grundmurade tro på sin egen betydelse.

Författaren Sybille Bedford berättar i en minnesbild från Sanary 1933 hur den tyska exilkolonins sammankomster kunde te sig, med diktarfurstarna på estraden läsande ur sina verk, fruarna i bakgrunden som uppvaktande hov och publiken sittande i beundrande poser på trapporna nedanför. Genom att omge sig med kollegor och vidmakthålla ett livsmönster som var etablerat sedan decennier förlorade Thomas Mann aldrig sin känsla av tyngd och mening, och medan Stefan Zweig försvann i glidflykt över den amerikanska kontinenten slog Mann ner sina bopålar och packade upp sina lårar med tillhörigheter från huset i München så att han in i minsta detalj kunde återskapa sitt arbetsrum så som det alltid sett ut. Och medan Zweig kastade ifrån sig sina tillhörigheter och flög allt lättare och snabbare, tyngdes Mann ner inte bara av sina ägodelar utan också av hustru och sex barn, en nödvändig barlast som höll honom på jorden trots den vånda som självklart också han kände inför det europeiska barbariet.

**Mann blev **trots sin långsamma produktionstakt och kverulantiska läggning en vinnare, Zweig blev trots sin flödande penna och sin wienska *joie de vivre *en förlorare, och medan Mann skrev vidare på sitt verk, lugnt förvissad om att där han var, där var också det tyska språket, blev språket för Zweig ett fängelse och en galenskap. Språket var det som förenade Österrike och Tyskland, men i egenskap av jude förkastades Zweig av Tyskland trots sin självklara hemhörighet i detta språk. Samtidigt förkastades han i egenskap av tyskspråkig av andra nationer, emigranterna rekommenderades att inte prata tyska offentligt och han måste alltså förneka sitt språk samtidigt som han definierades av det.

Därtill måste han också börja definiera sig som jude och emigrant och man får intryck av att det är kravet på alla dessa definitioner som kväver Zweigs livsvilja. Det är naturligtvis ett icke-problem i ljuset av den stora tyska katastrofen, men säger något avgörande om personen Stefan Zweig vars dröm om världen var öppenhet, gränslöshet, passlöshet, fri rörlighet, tolerans och just avsaknad av tvingande definitioner. Dessutom var Zweig övertygad pacifist, något som gav honom en särställning bland de tyskspråkiga författarna, för medan Mann följde dagspolitiken och planerade för en fortsättning efter kriget kunde Zweig trots sin avsky för nazismen inte värdera kriget som ett medel eller en nödvändighet och förmådde inte heller se sig själv i en framtid, förmådde inte se en framtid över huvud taget. Han avstod också från politiska uttalanden, något som förbryllade omvärlden. I stället hävdade han sin tysta tillbakadragenhet – med ett undantag: det uttalande han gjorde vid PEN-kongressen i New York 1941 där han i det tyska språkets namn bad om ursäkt för de brott som det nazistiska Tyskland nu begick mot världen. Också Zweig visste att där han var, där fanns den tyskspråkiga kulturen, men för honom var kulturen trasig och förvrängd. ”Liksom den tyska kulturen var Zweig en ruin”, sammanfattar Prochnik Zweigs dödsbringande symbios med den kultur han tvingades ta avstånd ifrån.

Prochniks redogörelse börjar i Brasilien, men den slutar i dagens Wien där författaren följer spåren – inte av Stefan Zweig utan av sin egen släkt. Hans bok är alltså mycket personlig men den är inte betungande personlig, däremot är den tankediger, mäktig som en sachertårta och ibland självsvåldigt fantasifull i sitt lekande med symboler och analogier. Det är ett biografiskrivande med skönlitterära kvaliteter som vi inte är riktigt vana vid i Sverige, men som när det är som bäst når långt och skickar fina känselspröt in i de djupaste själsliga skrymslena. Den levandegör och synliggör, skapar och återskapar, visar på psykologiska samband snarare än gör sensationella avslöjanden, dyker genom tidsskikten och förbinder dem i den konstans som är en människas personlighet. Att det sedan är närmast brottsligt att ge ut en sådan här bok utan en kronologisk översikt och ett ordentligt register är en helt annan historia.

Annons

Stefan Zweig (1881–1942).

Foto: CORBIS Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X