X
Annons
X

Nalle Valtiala: På spaning efter den anka som flytt

I en intressant understreckare, ”Roberto Saviano hettar upp kalla fakta” (SvD 8/10 2011), behandlar vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring det nya eller skenbart nya fenomenet literary nonfiction. Med vad hon uppfattat som sin amerikanske kollega Donovan Hohns essä ”Moby duck” som ett av exemplen i sitt referat av en osignerad ledare i New York-tidskriften N+1, nickar hon bifall åt den kritiska vidräkningen med en ”trend mot sakprosa som består av kokett uppradade, framgooglade fakta, kemiska och fysikaliska data, utan nämnvärd koppling till deras betydelse i sammanhanget”. Förvisso lider samtiden knappast brist på material av sådant slag, men på Donovan Hohns bok Moby-Duck (Viking, 402 s) passar beskrivningen sällsynt illa. Lika väl som Herman Melville byggde sin stora amerikanska roman ”Moby-Dick” (1851) på dyrköpta erfarenheter av livet ombord på ett valfångstfartyg, har Hohn baserat sin framställning på extensiva resor under tre års tid över den alltmer sargade planeten Tellus.

Undertiteln till ”Moby-Duck” (där bindestrecket, som i ”Moby-Dick”, särskiljer titel från objekt) ger en klar och trivsamt 1700-talsmässig bild av vad boken handlar om: ”The true story of 28,800 bath toys lost at sea and of the beachcombers, oceanographers, environmentalists, and fools, including the author, who went in search of them”. Att tilldragelsen utgör en vandringssägen har blivit något av en vandringssägen, men de facto har Hohns skildring sin utgångspunkt i en sann händelse, daterad den 10 januari 1992 och markerad på sjökortet i Stilla havet söder om Aleuterna med positionen 44,7˚N, 178,1˚O.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X