Recension

Rosendals slottPå Rosendal kunde krigaren vila

Publicerad
Annons

I samlingen av amerikanskt måleri på Metropolitanmuseet i New York finns en gåtfull målning som kallas ”Titanens pokal”. Den visar en jättelik artefakt utställd i ett vilt landskap med berg och fjordar. På den vattenspegel som ryms i pokalens inre lyser några vita segel, och här och var sipprar vattnet över det gröna brämet och faller som kaskader ner mot en liten stad.
Den säregna kompositionen har ibland visats ihop med surrealistiska verk från förra seklet men är utförd 1836 av den romantiske målaren Thomas Cole. Den kom för mig då jag läste några av uppsatserna i den nya boken om Rosendal, kung Karl Johans sommarslott på Djurgården i Stockholm.
Kungens förvärv av lantegendomen Rosendal hörde nära samman med hans krigiska gärning. Det område vi känner som Gärdet utnyttjades som exercisfält, och här anlades en paviljong på Drottningberget. Den förstördes av brand så sent som 1977 men har återuppförts och kan
i dag hyras för studentfester och andra mindre heroiska tillställningar men var från början ”en triumfpaviljong åt nationens segrande hjälte”, skriver bokens redaktör Christian Laine. Den ursprungliga byggnaden kröntes av ett tält smyckat med romerska fälttecken och fungerade som en påminnelse om verkliga valplatser ute i Europa, med namn som Austerlitz, Grossbehren och Leipzig.
Från Borgen och exercisheden var det nära till Rosendal - här kunde den gamle krigaren vila ut, men det var en i hög grad aktiv vila han ägnade sig åt. Nya hus uppfördes, staketet kring egendomen revs, vindlande promenadvägar anlades, och med Rosendal som modell omgestaltades efterhand de gröna omgivningarna till den Djurgårdsnatur vi har i dag.
Under sin tid som fältherre hade kungen samlat en ansenlig förmögenhet, som han använde för att stödja och utveckla flera nationella företag. År 1817, samtidigt med förvärvet av Rosendal, köpte han Älvdalens porfyrverk, och det var härifrån han hämtade sin ”pokal”,

Annons

I sin innehållsrika översikt berättar Christian Laine också en del av den historien, men mera utförlig är Lars O Lagerqvist i avsnittet om porfyren, som med sin konkretion utgör fascinerande läsning.
Porfyrverket gav förstås en del arbetstillfällen i sitt lokala sammanhang, men det rymde framför allt möjligheter för den färske kungen att framträda på den europeiska scenen med furstliga pretentioner. De svenska fyndigheterna var i själva verket de enda i modern tid som motsvarade dem man utnyttjat under antiken; från berget Djebel Duchan vid Röda havet hade egyptier och romare en gång tagit den dyrbara purpurröda stenen till tronstolar och sarkofager.
De nyklassiskt orienterade kretsarna i Stockholm var medvetna om potentialen. I verkets styrelse ingick från början skulptören Sergel, och direktören Röslein ville gärna ”se wårt fattiga Sverige öfverträffa de gamle Romare i företag av den genre som kan werkställas wid Elfdalen”. Han satsade på tillverkningen av en gigantisk vas efter förebild från Herculaneum.
Det tog tid att hitta ett lämpligt block av granitell, som obehandlat vägde 140 ton. Transporten av den färdiga pjäsen (i tre delar) på knaggliga vägar, över sjöar, älvar och kanaler krävde många dagsverken och stora kvantiteter brännvin. En spelman underhöll det svettiga gänget. Den 12 november 1825 kom foran till Stockholm, och tio dagar senare stod vasen på plats. Recensenterna baxnade, de var helt enkelt inte föreberedda för en upplevelse i denna skala. Zacharias Topelius kallade vasen ”en punchbål för tolffots dryckeskämpar” och alla var överens om att den var för stor för slottet eller, snarare, att slottet var för litet för vasen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons