Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:På jakt efter fäder som flytt

Tage Danielsson och Hasse Alfredson, 1982.
Tage Danielsson och Hasse Alfredson, 1982. Foto: Roger Tillberg/TT

Är längtan efter tiden då landsfäder dominerade det offentliga rummet en längtan efter de stora fadersgestalterna, eller den tid de verkade i?

Under strecket
Publicerad

På Fars dag kan man tänka på det som den danske författaren Henrik Pontoppidan (1857–1943) sade: Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar. Det gäller särskilt de moders- eller fadersfigurer man har möjlighet att välja själv, förebilder, ledstjärnor, folkvalda. På oss som upphöjer ankommer därför att veta: vad söker vi?

Om det är sant att framgången har många fäder medan misslyckandet är föräldralöst, är det inte då ett tecken på att samhället befinner sig i dyster utförslöpa när saknaden efter fadersgestalter är så påtaglig? Och finns inte en överhängande risk att vi lockas till dem som ger sken av framgång även när de misslyckas, när vi i stället behöver dem som med motgångens dyrbara erfarenhet är beredd att pröva mer okända, men potentiellt mer framgångsrika vägar? (En fadersgestalt behöver, nota bene, inte vara av mankön; de som i KD-ledaren vill se en Angela Merkel i vardande eftersöker samma funktion som Mutti – den trygga, dugliga och tydliga ledaren som förde sitt folk genom alla sorters väder.)

Annons
Annons
Annons