Recension

Mitt liv utan migPå jakt efter drömmar som aldrig kan uppnås

Under strecket
Publicerad
Annons

Att en dag slås av insikten att man saknar framtidsdrömmar är bedrövande. De föreställningar man tidigare hade om sitt liv finns bara inte längre, de har omintetgjorts av realiteten eller fallit i glömska. Och inga nya tycks finnas att ersätta demmed . I det livsläget befinner sig Ann, huvudpersonen i Isabel Coixots spansk-kanadensiska ”Mitt liv utan mig”, redan vid 23 års ålder. Hon träffade sin make i tonåren, fick sin första dotter vid sjutton och nästa vid nitton. Nu bor hon tillsammans med sin högt älskade familj i en husvagn på mammas tomt och arbetar natt som städerska på universitetet. Samt inser, i samma stund som hon får besked om att hon kommer att dö i cancer inom tre månader, att hon tappat bort sina framtidsdrömmar någonstans på vägen. Ann berättar inte för någon om sin sjukdom, hävdar inför sig själv att detta förnekande görs för omgivningens skull, men det liknar snarare en flykt undan sanningen.

Filmen handlar mindre om sorgen och rädslan inför döden än om Anns nitiska arbete med att skapa drömmar om ett liv hon aldrig kommer att leva – samt regissera de efterlevandes liv. Hon spelar in kassetter med avskedsbrev till sin man och sin mor samt födelsedagshälsningar till döttrarna, ett för varje år till och med artonårsdagen. Hon försöker hitta en lämplig ersättningsmamma till sina barn. Hon passar också på att göra sådant hon inte hunnit ens fantisera om; lyssna på musik, skaffa lösnaglar, tänka, älska med en man som inte är hennes make.
”Mitt liv utan mig” har inga ambitioner att skildra cancersjukas sista tid i livet, sannolikt ligger Anns berättelse till och med ganska långt ifrån verklighetens tragiska vardagshistorier. Det här är i stället en egensinnig film där subjektet färgar både bilder och berättande så att Anns verklighet interfolieras med familjefilmer på video som interfolieras med drömmar om ett liv utan henne. Liksom i Lynne Ramsays ”Morvern Callar” skildras katastrofen med iskallt, men lätt surrealistiskt, lugn: bilderna är avskalade och skarpa, handlingen enkel och jordnära. Medan en glasprisma hos en Kieslowski tyngs av multipla fasetters symbolik, är den hos Coixot blott en bit av ett draperi som delar av ett rum. Ett ösregn är fysiskt påtagligt blött och kallt snarare än en visuell gestaltning av miljoner oförlösta tårar. Och ingen människa är en ängel.
Isabel Coixot visar, med god hjälp av en strålande skådespelarstab, att livets komplexitet förmedlas bäst med de enklaste medel, samtidigt som de enkla sakerna ofta är de bästa i livet – trots att de ofta saknas i våra storstilade framtidsdrömmar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons