På gränsen till Augustpris

Ulrika Knutson hade först tänkt bli forskare. I stället blev hon kulturjournalist och författare. Nu är hon Augustprisnominerad för boken om en samling frisinnade damers politiska kamp – och häftiga kärleksliv – för över 80 år sedan: – Å, jag skulle själv ha velat vara på Fogelstad.

Under strecket
Publicerad
Fogelstadgruppen vägrar acceptera vår gängse historiesyn att de tillhör en samling hukande offer. Enligt deras taleskvinna Ulrika Knutson förmedlar de snarare känslan att det inte är så tokigt att var kvinna: ”Det är till och med riktigt kul!”

Fogelstadgruppen vägrar acceptera vår gängse historiesyn att de tillhör en samling hukande offer. Enligt deras taleskvinna Ulrika Knutson förmedlar de snarare känslan att det inte är så tokigt att var kvinna: ”Det är till och med riktigt kul!”

Annons

Snart ska vi göra en längre resa, tillbaka till 1920-talet.
Men jag börjar med att åka till Uppsala. Där bor Ulrika Knutson som stavar sitt efternamn med ett ”s” och inte, om någon undrar, är släkt med Gösta Knutsson. Ändå har han betydelse. För det var i hans ”Småbarnskvarten” som hon radiodebuterade redan som sexåring – och ljög ihop att hon hade en farmor i Norrland som ägde en svan.
– Fråga mig inte varför, jag tyckte det lät bra.
Fortfarande ”älskar” Ulrika Knutson att tala i radio. När hon recenserar böcker i Kulturnytt tycker hon det känns som att framför sånger.
Att vi ska mötas vid köksbordet på Geijersgatan är hennes egen idé. Där känns tryggt och kvinnovant och där finns plats för hela det Fogelstadgäng som vi snart ska bjuda in. Elin Wägner kommer att ta plats med självklar auktoritet. Ada Nilsson och Elisabeth Tamm är heller inte nödbedda.
Men först måste vi ta bakgrunden. Se till Ulrika Knutsons egen kvinnohistoria. Att det är 30 år sedan hon kom till Uppsala för att ”läsa litteraturhistoria, så sin vildhavre och gå med i grupp 8”. Hon nämner sina ambitioner i nu nämnd ordning. Litteraturhistorien kom först. Och där fanns kvinnorna på Fogelstad, där fanns tidningen Tidevarvet – och författarinnan Klara Johanson som fortfarande tillhör hennes favoriter.

Annons

Vi sitter ner nu, kaffet är upphällt, fantasin uppkopplad, tanterna på plats. Några kan vi presentera, i miniformat:
Elisabeth Tamm. Ägare av Fogelstad, en av våra fem första kvinnliga riksdagsledamöter, initiativtagare till tidningen Tidevarvet och till Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.
Ada Nilsson. Medicine licentiat, pionjär inom kvinnosjukdomar och sexualupplysning, ansvarig utgivare för Tidevarvet.
Elin Wägner. Författare och debattör, ledamot av Svenska Akademien 1944.
Emilia Fogelklou. Religionspsykolog och författare.
Honorine Hermelin. Lärare och rektor för medborgarskolan.
En mörk fredagskväll i oktober 1921 samlas de på Fogelstads gods i Södermanland. Den kvinnliga rösträtten är genomförd och nu vill de ta vara på sina erfarenheter från den långa rösträttskampen. Måhända föresvävade det någon, i så fall Ada Nilsson, att starta ett rent kvinnoparti. Å andra sidan var de en samling frisinnade damer som varken kunde, eller själva ville, underordna sig partipolitiska hänsyn.
Innan helgen är över har de bestämt något helt annat: Att starta en skola, där kvinnor med skilda bakgrunder och erfarenheter ska kvoteras in. Så det inte bara blir en mötesplats för intellektuella medelklasskvinnor. Därtill ska de starta en tidning.
I första numret kommer Elisabeth Tamm att skriva: ”Tidevarvet anser att alla frågor angår kvinnorna, och att allt vad kvinnor tycker angår alla.”
Ulrika Knutson frustar vid sitt köksbord:
– Det är så stöddigt. Och så roligt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons