Annons
X
Annons
X

På flykt från nätets fiender

Vad återstår av internet om vi inte kan lita på Google. Facebook, Microsoft och Apple? Efter Edward Snowdens avslöjanden bestämde sig SvD:s Sam Sundberg för att bojkotta nätjättarna.

(uppdaterad)
Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

Det är en solig, svensk sommardag. Radhusgräsmatta som surrar och luktar nyklippt. Man känner värmen och dofterna genom tv-rutan.

Men något skevar i bilden. Kuslig, ostämd musik klinkar på ljudspåret och kameran smiter in bakom en Baden Baden-stol. Långsamt panorerar den upp och över. Spejar in på en altan där en man i grå t-shirt, skäggstubb och gråsprängt hår sitter och knappar på en laptop.

Han ser lite ruffig ut. Och mycket, mycket ensam.

Annons
X

Inslaget sändes i SVT:s ”Kulturnyheterna” förra sommaren, strax efter de första avslöjandena baserade på Edward Snowdens läckta NSA-dokument. Dokumenten målade en häpnadsväckande bild av hur amerikansk underrättelsetjänst fått tillgång till servrar hos världens största nätföretag. Men inslaget handlade om något mer förstummande än så. Mannen vid laptopen hade gjort det otänkbara.

Han hade slutat använda Google.

Inte nog med det, han hade slutat använda Facebook. Och Microsoft. Och Apple. Sveriges Radios sociala medier-expert Yasmine El Rafie uttalade sig skeptiskt i inslaget.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Då får du nästan flytta ut till en stuga i skogen. Du kommer att ha svårare att göra smarta sökningar på nätet, du kommer att vara mer handikappad när du är ute med din telefon om du har GPS:en avstängd till exempel. Då är vi tillbaka till frågan om hur mycket information jag är beredd att ge bort av mig själv i utbyte mot att jag har det lite roligare socialt.

    Det var jag som var den excentriske mannen i inslaget. Men frågorna jag hade ställt mig var annorlunda:

    Är jag beredd att bojkotta de stora företagens praktiska tjänster och sociala arenor – med andra ord göra livet tråkigare och besvärligare – för att markera mot massövervakningen?

    Kan man ens leva ett fullvärdigt digitalt liv utan Google, Facebook, Microsoft och Apple?

    Svaret på den första frågan var enkelt: Ja.

    Svaret på den andra: Inte den blekaste aning.

    Den 6 juni 2013 kommer aldrig att glömmas i det amerikanska underrättelseväsendet, eller i Silicon Valley. Den dagen publicerade The Guardian och The Washington Post scoopet om myndigheten National Security Agency, NSA, och dess hemliga program Prism. Av rapporteringen framgick att NSA:s analytiker hade tillgång till servrarna hos Facebook, Google, Microsoft, Apple, Yahoo, AOL och Paltalk.

    Nätföretagen, som alltid bedyrar att de värnar användarnas integritet, deltog i största hemlighet i ett frivilligt samarbete där de serverade NSA ett dignande smörgåsbord av användardata.

    Det var ett enormt svek. Om det nu var sant.

    Googles vd, Larry Page, publicerade snabbt ett inlägg på den officiella Googlebloggen där han förnekade att företaget var en del av något NSA-program och lovade att man inte gav någon regering direkt tillgång till sina servrar. Inlägget fick rubriken ”What the ...?” (”Vad i ...?”).

    Personligen kände jag mig inte särskilt lugnad, utan akut obekväm över min digitala tillvaro. Jag använde Facebook dagligen. En av mina bärbara datorer var en Macbook från Apple, den andra körde Windows från Microsoft. Men framför allt var jag djupt nedgången i ett Googleberoende.

    Google Search, Google Drive, Google Chrome, Google Maps, Google Now, Google News, Google Translate, Google Play, Google Plus, Google Hangouts, Google Keep, GMail, Picasa, Youtube... Jag var genomgooglifierad. Google läste mina mejl, såg mina bilder, läste mina texter, registrerade webbplatserna jag besökte och höll reda på vilka sökningar jag gjorde. Dessutom spårade Google mina rörelser i den fysiska världen via min mobiltelefon. Allt i utbyte mot praktiska digitala tjänster, en överenskommelse jag hade varit nöjd med så länge jag litade på att Google skyddade mina uppgifter.

    Larry Pages blogginlägg följdes av liknande uttalanden från Facebook, Yahoo och Microsoft. Samtliga förklarade, med snar-lika ordval, att amerikanska myndigheter inte hade ”direkt tillgång” till deras servrar. Vilket öppnade för mellan-raderna-läsningen att de hade någon form av indirekt tillgång.

    President Barack Obama gjorde ett uttalande om att Prism-programmet inte tillät övervakning av amerikanska måltavlor utan ett explicit beslut från en hemlig domstol. Med andra ord: på oss utanför USA kunde NSA spionera urskillningslöst. Och medan nätjättarna hävdade att de inte deltog i något hemligt program publicerade The Guardian ytterligare dokument som beskrev hur företag, oklart vilka, ersatts med miljontals dollar för sin medverkan i Prism.

    Det enda som framgick med klarhet var att NSA hade i det närmaste obegränsad tillgång till icke-amerikanska nätanvändares information. Även om det inte var företagens avsikt hade våra moderna kommunikationsverktyg och sociala medier förvandlats till ett övervaknings- maskineri där NSA kunde övervaka kommunikationer i realtid, streamat, on demand, en sökning bort. De informationshungriga företagen hade byggt ett Spotify för spioner.

    Övervakning utgår alltid från uppfattningen av ett hot. Det kan komma från främmande makter eller från dissidenter i de egna leden. Kommunisterna. Västimperialisterna. Terroristerna.

    I den bästa av världar skyddar övervakningen folket. I andra världar blir den makthavarnas verktyg för att utöva kontroll. Om en underrättelsetjänst tillåts verka i hemlighet utan att ställas till svars för sitt agerande blir den i slutändan sitt eget mål och syfte. Vi har sett mönstret i många länder genom historien, inte minst i Sovjetblocket. Vi har sett McCarthy-paranoian i USA, vi har sett Säpos och IB:s åsiktsregistrering av svenska vänstersympatisörer.

    Det finns även dagsfärska exempel. Granskning har visat att svenska FRA medvetet har kringgått reglerna för hur länge myndigheten får spara uppgifter genom att flytta runt information mellan olika databaser. NSA:s interna rapporter visar att myndigheten bryter mot sina egna regler tusentals gånger varje år. Och så sent som i förra veckan briserade skandalen att CIA gjort intrång i datorer som tillhörde en amerikansk kongresskommitté. Kommitténs uppdrag är att utreda CIA.

    Övervakning har också konsekvenser för människors beteenden. Filosofer som Jeremy Bentham och Jean-Michel Foucault har beskrivit hur övervakning kan kväsa av samhället oönskade tankar och få oss att internalisera etablerade normer. I en artikel i Harvard Law Review från förra året skriver Neil M Richards, juridikprofessor vid University of Washington: ”Många former av övervakning – hemlig och öppen, offentlig och privat – hotar vårt intellektuella privatliv och möjligheterna att skapa nya idéer, som ett fritt samhälle är beroende av.” Finska forskare har i studien ”Helsinki Privacy Experiment” demonstrerat hur övervakning skapar obehag och förändrar våra beteenden, även när syftet är harmlöst.

    Ändå är det ett vanligt argument från övervakningsivrare att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Det är oförsvarligt naivt med tanke på de otaliga historiska exemplen på motsatsen.

    Min morfar Elov Larsson var en norrbottnisk kommunist. Politiskt brann han för den lilla människan, den norrländska naturen och samernas rättigheter. Han kallade alla amerikaner för gangsters – och han blev noga kartlagd av Säpo.

    Jag vet inte på vilka grunder man intresserade sig för min morfar, jag vet däremot att han blev av med sitt jobb för att Säpo informerade hans chef om hans politiska åsikter. Jag vet att hans bror blev fråntagen ett jobb för att Säpo upptäckt hans bröllopsannons i tidningen Norrskensflamman. Jag vet att Elov fruktade för att skickas till arbets- lägret i Storsien, där många av hans vänner internerades på grund av sina politiska åsikter. Jag vet att han, om än okuvlig, kom att leva sitt liv med en känsla av att förföljas på grund av vad han tänkte och tyckte.

    Mot bakgrund av den kunskapen var mitt beslut att bojkotta företagen som blivit en del av ett globalt övervakningsmaskineri givet.

    Författaren och futuristen Bruce Sterling skrev för ett par år sedan att det inte längre är någon mening att prata om ”internet”. Istället, säger han, måste vi studera Apple, Google, Amazon, Facebook och Microsoft. Jättarna håller på ta över nätet och göra resten irrelevant.

    Det var först när jag bestämde mig för att befria mig från de företagen som jag insåg vidden av hans resonemang. Jag hade varit med om flera olika epoker på internet. Under tidigt 90-tal regerades nätet av filöverföring via ftp, diskussionsforum via telnet och enkla, textbaserade spel. Allt drevs av entusiaster och hackare, utan vinstintressen. Sedan kom den tidiga webben. De första bloggarna dök upp och nätet växte med privatpersoners egna hemsidor, en väv av länkar och korsreferenser med gästböcker som diskussionsforum.

    Snart dök det upp bra sökmotorer, dagstidningar på nätet, videosajter och de första försöken till sociala medier. Några stora nätföretag kraschade, andra växte till kolosser. Konsolideringen fortsatte. Internet blev allt mer synonymt med de tjänster som erbjuds av Facebook, Google, Apple och Microsoft. Själv visste jag inte längre vad internet var utan dem.

    Efter att jag skrivit en krönika här i Svenska Dagbladet om bojkotten var tärningen kastad. Och tydligen var det fler än jag som fann tanken på att lämna Google och Facebook svindlande. Min bojkott blev huvudnyhet i Metro samt inslag i ”Kulturnyheterna”, ”Studio Ett” och ”Nyhetsmorgon”.

    Nästa steg var att avaktivera mitt Facebookkonto. Jag slog av internet på Macbooken och gav den till min fyra-åring. Därefter återstod de krångligare uppgifterna.

    På ett webbforum hittade jag en guide för att byta operativsystem på min mobil. Jag flyttade bilder och annat viktigt till en hårddisk och att följa anvisningarna var inte svårare än att laga mat efter recept. Vips så hade jag en mobil med operativsystemet Cyanogenmod, en modifierad version av Googles Android där jag fortfarande kunde köra nästan alla appar jag var van vid.

    Jag hittade även utmärkta guider för att installera operativsystemet Linux på min laptop. Jag valde en variant som till min förvåning var snyggare, snabbare och mer användarvänlig än Windows. Dessutom gratis. Molnlagringstjänsten Google Drive bytte jag mot den krypterade schweiziska tjänsten Wuala. Jag lämnade mitt Gmail-konto att spamma igen och slutligen bytte jag sökmotor till uppstickaren Duck Duck Go.

    De första dagarna efter utrensningen hade jag en skön känsla av detox. Bytet från Windows till Linux var en ren vinst och även Facebooks påtagliga frånvaro i mobilen kunde jag hitta poänger med. Det var ändå mest trams där som tog upp tid i onödan, intalade jag mig. Nu kunde jag leka med ungarna utan att fundera på vad jag skulle instagramma. Gud vad sunt.

    Snart stack det emellertid av fantomsmärtor i de digitala lemmar jag amputerat. Försämrade sökresultat och ett eller annat missat möte, på grund av avsaknaden av bra kalender och bra kart-app i telefonen, var hanterbara förluster. Det var värre med människorna.

    Min syster bor i Kalifornien och utan Facebook, Instagram och Skype blev flödet av uppdateringar om hennes familjs vardag betydligt tunnare. Många bekanta och gamla vänner som jag haft ett utbyte med över Facebook var plötsligt utplånade ur mitt liv. När en vän fyllde 40 upptäckte jag att jag inte kunde hitta hans telefonnummer, så jag fick be min fru gratta honom... på Facebook.

    Jag övertalade några av mina närmaste vänner att börja använda den sydkoreanska meddelandetjänsten Line. Twitter fortsatte jag också att använda. Jag hade stora förhoppningar på det sympatiska, användarägda sociala nätverket Diaspora. De kom på skam. Rent tekniskt fungerade det fint men att byta ut alla mina verkliga vänner, som mangrant finns på Facebook, mot de figurer som råkade hänga på Diaspora kändes inte meningsfullt.

    I oktober avslöjades att NSA avlyssnar Googles och Yahoos interna datatrafik, i kablar som går mellan företagens datacenter. NSA nöjer sig alltså inte med att beställa ut information, de dammsuger också själva upp den utan företagens vetskap.

    På Google var chefsjuristen David Drummond rasande över uppgifterna. Styrelseordförande Eric Schmidt jämförde NSA:s agerande med det angrepp Google utsattes för från kinesiska hackare för några år sedan. Kort därefter ställde sig alla de största amerikanska nätföretagen bakom ett krav på reformering av underrättelseväsendet.

    De är långt ifrån ensamma om sin kritik. Europaparlamentet kom nyss med ett skarpt uttalande om att mass-övervakningen måste upphöra för att inte äventyra internationella handelsavtal. Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har uttryckt frän kritik, och för två veckor sedan släppte Reportrar utan gränser sin årligen uppdaterade lista över internets fiender. Där fanns de gamla vanliga – Ryssland, Iran, Nordkorea, Saudiarabien med flera – men också två nykomlingar: USA och England.

    Alla – utom internets fiender – tycks i dag vara ense om att övervakningssamhället gått över styr. Inte ens de politiker som håller underrättelsetjänsterna under armarna kan blunda längre. Men för att vi ska komma framåt krävs att vi omsätter vår indignation i handling. Bojkott är en metod. En annan är att göra övervakningen till en valfråga. Våra svenska politiker har nämligen sett till att FRA har ett mycket nära samarbete med de länder som stämplas som internets fiender.

    I förra veckan kom det allra senaste avslöjandet baserat på Edward Snowdens dokument, att NSA bland annat skapat fejkade Facebooksidor för att sprida skadlig programvara. Rapporten fick Facebooks vd Mark Zuckerberg att uttrycka sin ilska:

    ”När våra ingenjörer outtröttligt jobbar för att förbättra säkerheten föreställer vi oss att vi skyddar er mot brottslingar, inte mot våra egna myndigheter. Den amerikanska regeringen borde vara en förkämpe för internet, inte ett hot.” ”Jag har ringt president Obama för att uttrycka min frustration över skadan som regeringen åsamkar allas vår framtid. Tyvärr verkar det som att det kommer att dröja väldigt länge innan vi ser någon verklig reform. Så det är upp till oss – alla oss – att bygga det internet vi vill ha.”

    Zuckerberg har rätt. Det är upp till oss. Och jag betvivlar inte att han vill skydda sina användare från spioner. Men jag betvivlar inte heller att Facebook av rent egenintresse vill ha maximal kontroll över vårt nätanvändande.

    Nej, jag har inte haft ett helt fullvärdigt digitalt liv utan Google och Facebook. Men det hade jag å andra sidan inte heller när jag lät dem begränsa och kontrollera min internetanvändning. Jag vill inte tillbaka till ett internet som helt domineras av de stora, informationshungriga aktörerna. Jag vill ha ett internet som byggs och kontrolleras av användarna själva.

    Det är min vision. Men det ska medges, det är lite ensamt att leva i en vision. Kanske återvänder jag en dag till Facebook. Det är i så fall inte för att Mark Zuckerberg övertygat mig om att hans främsta mål är att bygga en bättre värld, eller för att det inte finns några tekniska plattformar som kan matcha hans. Det är för att Facebook har en oerhört värdefull gisslan:

    Dig.

    Mina vänner.

    Och 1,25 miljarder andra människor.

    Sam Sundberg är journalist, författare och kritiker i Svenska Dagbladet.

    Sam Sundberg

    Annons
    Annons
    X
    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X