Annons
Recension

Ve de besegrade!På den förlorande sidan

När sydstaternas general Robert E Lee undertecknar kapitulationshandlingen i Appomattox 1865 lämnar han scenen med ära. Det skriver Hodder Stjernswärd, som i en ny bok undersöker plikt, etik och moral i nederlagets bittra stund.

Publicerad

Det är som bekant segrarna som skriver historien, och som dömer de besegrade, moraliskt och/eller juridiskt. Det mest bekanta exemplet torde vara Nürnbergrättegången, där ett gäng nazikoryféer ställdes inför rätta. Det torde vara första gången som man höll en framgångsrik eller skandalös (beroende på utgångspunkt) krigsförbrytarrättegång.
Tidigare erfarenheter fanns dock - som Unionens rättegång mot kommendanten i världens förmodligen första koncentrationsläger, Wirz, efter inbördeskriget, och rättegången mot påstådda krigsförbrytare i Tyskland efter första världskriget, som slutade med ett fiasko för åklagarsidan.

För de ledande tyska militärerna kom Nürnberg som en chock. Man hade väntat att segrare och besegrade skulle skiljas åt med ett handslag, som skedde förr i världen. När kapitulationshandlingarna skulle skrivas under dök även fransmännen, som grundligt förnedrats av tyskarna 1940, upp som representanter för
segrarmakterna, och den sedermera hängde fältmarskalken Keitel stönade: ”Nej, inte dom också!”.
Det finns, om vi nu bortser från avskum som vissa av de Nürnbergdömda, ett slags vemodigt skimmer över de besegrade. Kanske inte alltid över de stora gestalterna, men över till exempel Napoleons besegrade, vanliga soldater som efter Waterloo vände hem till en synnerligen osäker tillvaro. Många av dem hade varit i fält sedan 1792 och knappast besökt sina hem en enda gång. De kände bara till detta liv.
Ve de besegrade! (VÆ victis) lär gallerkungen Brennus ha utropat när han brandskattade Rom 390 f Kr. Detta obestyrkta citat (hämtat från Titus Livius) är utgångspunkten för och titeln på översten, före detta chefen för konungens hovstall, Hodder Stjernswärds essäporträtt av fyra besegrade.

Annons
Annons
Annons