X
Annons
X
Recension

Våra föräldrars sexuella neuroser På äventyr i det sexuella underlandet

Duncan Green och Åsa Persson i Våra föräldrars sexuella nevroser.

En absolut gräns mellan utlevad sexualitet och norm/konsensus är ett tydligt men alltid tyst socialt avtal vi slutit på det att vardagen inte ska slås sönder av begär. Reglerna är klara. Sex, som upptar så mycket av våra tankar, sätt att klä oss och vara, är en privat sak.
Så vad händer då om en nästan vuxen flicka en dag slutar ta sin starka medicin som bedövat alla behov och hon förvandlas till en sexuellt besatt flicka som inte förstår alla våra uppförandekoder? En kvinnlig Kaspar Hauser som bara vill och vill och dessutom bryter alla regler om kvinnlig passivitet. Hon blir ett rousseauskt exempel på ren naturkraft utan dessa lager av seder och moral vi använder för att skapa möjliga kontaktytor mellan grupper av individer.

Schweizaren Lukas Bärfuss har skrivit pjäsen Våra föräldrars sexuella neuroser, om Dora som en dag slipper sina tabletter och förvandlas till en ung kvinna som går igång på all dold, ständigt antydd sexualitet och gör det maniska knullandet till en tröstetrasa och fri zon.
Det är en mycket intressant text, fylld av humor som understryker grotesken men också den stora sorg som vilar under Doras hämningslösa härmande av sina föräldrar och deras sexuella utsvävningar. Bärfuss visar på sexualiteten som behov och fotboja, som naturkraft och manisk avskärmning.
Han frågar hur samhället ska förhålla sig till psykisk sjukas sexuella behov, kvinnlig åtrå men också den fina balansen mellan missbruk och norm. Han gör det med direkta hänvisningar till Eliza Doolittles öden och äventyr men också till Woyzeck. Dora tas från grönsaksmarknad till att iscensättas av en rik man. Här hittar vi också en doktor med vissa dystra filosofiska anspråk som med viss behärskning lyckas hålla fingrarna från Doras unga kropp.

Duncan Green och Åsa Persson i Våra föräldrars sexuella nevroser.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X