Annons
Recension

Till struntpratets lovOviktigt småprat har fört oss ända hit

Viveka Adelswärd skriver regelbundet språkspalter i SvD och är professor i samtalsforskning vid Linköpings universitet.
Viveka Adelswärd skriver regelbundet språkspalter i SvD och är professor i samtalsforskning vid Linköpings universitet. Foto: DENNY LORENTZEN
Under strecket
Publicerad

Avsikten med
Viveka Adelswärds senaste bok sammanfattas väl genom titelvalet:
Till struntpratets lov . Tesen som drivs är att vad som ofta med viss ringaktning klassas som just ”struntprat” i själva verket fyller viktiga funktioner i den mänskliga samvaron.

Ett självklart avstamp är den brittiske forskaren Robin Dunbar, som för ett drygt dussin år sedan väckte uppmärksamhet genom att föreslå att uppkomsten av språket evolutionärt motiverades inte främst av informationsöverföring, utan snarare av upprätthållandet av sociala relationer – precis det som småprat används till. Förenklat bygger Dunbars tes på att den ökande flockstorleken som kan observeras i samband med utvecklingen av den moderna människan gjorde pälsplockning oekonomisk. Den primat som bondar genom att plocka stamfrändernas päls kan bara cementera en social relation i taget, medan den som ”pratar strunt” kan göra det med flera individer samtidigt. Den evolutionära fördelen skulle alltså inte ligga så mycket i att samordna jakt och andra aktiviteter med mer direkt bäring på överlevnadsmöjligheterna.

Annons
Annons
Annons