Annons

Kristoffer Leandoer:Ovidius exildiktning vid Svarta havet angår oss

Ovidius (född 43 f Kr, död 17 eller 18 e Kr). 
Ovidius (född 43 f Kr, död 17 eller 18 e Kr). 

I ofrivillig exil från Rom slåss han för sitt liv, som människa och som poet. Den mest urbane av de stora romerska poeterna hade förvisats till en ­vildmark där nästan ingen talade latin! Ingvar Björkesons översättning av Ovidius smärtfyllda verser är angelägen läsning i dag.

Publicerad

Sommaren 1972, när jag var tio, flög familjen till Mamaia, en semesterort strax norr om Constantza vid rumänska Svartahavskusten. Så långt söderut hade ingen av oss varit och när vi lämnade planet slog värmen emot oss med chockverkan: hur kunde man ens andas i sådan hetta? Under antiken gick Constantza under namnet Tomis – en plats som framför allt gått till historien som förvisningsort för den romerske skalden Publius Ovidius Naso (43 f Kr till 17 eller 18 e Kr). 

När Ovidius förvisades från Rom vid 51 års ålder blev han lika chockad som mitt tioåriga jag över mötet med Svartahavskusten och dess väder, men av diametralt motsatta skäl: han trodde att han skulle frysa ihjäl! Ovidius ansåg sig ha hamnat strax under Nordpolen, övertygad om att ha nått världens ände: längre bort fanns inget annat än fiender och kyla, ett hav av is – ”ve mig hur nära jag bor världens yttersta gräns”, som hans klagan rytmsäkert lyder i Ingvar Björkesons nyutkomna översättning av exilens bägge stora diktverk ”Tristia och Brev från Pontos” (Natur och Kultur), den tredje volymen Ovidiustolkningar av Björkesons hand efter ”Metamorfoser” och ”Fasti”.

Annons
Annons
Annons
Annons