Annons
Recension

Konsten att döÖvertygande – men räcker inte hela vägen

Inger Edelfeldt
Inger Edelfeldt Foto: THOMAS KARLSSON
Under strecket
Publicerad

Orden ”konsten att dö” klingar välbekanta. De är flitigt använda, med gamla anor, och kanske är det oundvikligt att Inger Edelfeldts nya roman ”Konsten att dö” utstrålar något som känns igen. Läsningen präglas boken igenom av en svag men tydlig känsla av att det här är något jag läst förut. Romanen rymmer lite relationsproblematik, lite existentiella resonemang, lite problematisk mammarelation och ganska mycket av konstnärens brottande med ett motsträvigt jag och identitetskrisande syn på skapandet.

Romanens berättare heter Jacky Måhlin och är fotograf och fotokonstnär. Känd och erkänd, en del av den moderna svenska fotohistorien, vilket sägs på olika sätt boken igenom, och det är inte helt lätt att avgöra om den lätt ironiska effekt som uppstår därav är ett medvetet grepp eller inte. När Edelfeldt låter Jacky beskriva sig som ”både professionell, erfaren och lyhörd” i en arbetssituation, är det förvisso lätt att luta åt den ironiska tolkningen, men det ibland nästan tvångsmässiga behovet av självbeskrivande återkommer även i förhållande till kärleksrelationen.

Annons
Annons
Annons