Annons

Översättarens konst en väv av kompromisser

Nyöversättningar hyllas ofta slentrianmässigt som förbättringar. Mottagandet av de svenska översättningarna av Halldór Laxness ”Fria män” visar dock på ­svårigheten att slå fast vilken version som är mest lyckad.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Romanen ”Fria män” (”Sjálfstætt fólk”) är förmodligen Halldór Laxness mest spridda verk och en bästsäljare i öst som väst. Publicerad på isländska 1934–35 stod den 1945 för hans första verkliga genombrott utomlands med en utgåva i Book of the Month Club i USA, och översättningar till nya språk tillkommer ständigt. Författaren har själv förklarat bokens framgång med att huvudpersonen Bjartur, småbonden som offrar allt för sin ”självständighet”, finns i alla länder och därför kan förstås av hela världen. I Sverige verkar emellertid denna vidräkning med den illusoriskt självägande bonden – delvis en ”motbok” till Knut Hamsuns ”Markens gröda” – ha hamnat i skuggan av andra Laxness-klassiker som ”Islands klocka” och ”Salka Valka”. Men nyligen har den kommit ut i en, enligt baksidestexten, ”efterlängtad nyöversättning” på Leopard förlag (recenserad i SvD 16/6).

Efterlängtad? Ja, kanske det, den har ju inte publicerats på svenska sedan Nobelprisåret 1955. Och beslutet att nyöversätta tycks vara välgrundat att döma av recensentreaktioner, vilka rör sig från konstateranden om att den första översättningen ”länge ansetts föråldrad” (Tidningen Kulturen) till Per Wirténs storslägga i Expressen (27/5): ”Nu är det äntligen dags att kasta den gamla översättningen av ’Fria män’. Den gav smak av fårull. I Inge Knutssons nya skimrar den i stället som en vackert ond saga.”

Annons
Annons
Annons