Recension

Röster som aldrig tystnar. Tredje rikets offer berättarÖverlevande vittnar i unikt intervjumaterial

Under strecket
Publicerad
Annons

Förintelsen har från att ha varit en del av andra världskriget blivit dess epicentrum. Det mesta som skrivs om Nazityskland relaterar till utrotningen av judar och andra marginaliserade grupper. Förintelsen står som sinnebilden för nazistregimens våld och brutalitet. Ett ständigt flöde av nya böcker berättar, analyserar och dokumenterar. Hitlers folkmord är ständigt aktuellt och det får enligt många av författarna inte förvandlas till enbart historia. Samtidigt är det alldeles omöjligt att följa med i den volyminösa internationella Förintelseforskningen som i kvantitet egentligen bara övertrumfas av litteraturen om andra världskriget militärhistoria.
En aspekt av Förintelseforskningen är själva dokumentationen av illgärningar. Ofta handlar det om ögonvittnesskildringar. Artur Szulcs Röster som aldrig tystnar ingår i den genren. I boken publiceras och kommenteras elva intervjuer med polska
koncentrations- och arbetslägerfångar som ingick i en grupp på flera tusen - många från Ravensbrück - som efter krigsslutet kom till Sverige. När konvalescenstiden på något halvår var över återvände de hem till Polen.
På initiativ av Zygmunt Lakocinski, som sedan mitten av 1930-talet arbetade som lektor i polska i Lund, intervjuades 514 av dessa offer och ögonvittnen.
De fick fritt berätta om sina upplevelser. Intervjumaterialet finns numera på universitetsbiblioteket i Lund och ett antal är till och med tillgängliga på nätet. (www.lub.lu.se/handskrift/projekt-ravensbruck/index.html.sv).
Intervjuerna gjordes kort tid efter att lägerfångarna befriades. Deras berättelser är därför inte på samma sätt som många andra vittnesmål färgade av skildringar i film och böcker. Att en så traumatisk händelse som en koncentrationslägervistelse ligger nära i tiden innebär emellertid inte nödvändigtvis att intervjuerna blir mer uppriktiga och ärliga. Traumatiska händelser kan förträngas under många år. Som Szulc
påpekar är det dessutom också frågan om hur mycket människor förmår att berätta om förnedring.

De intervjuade skildrar arbetsordning, förhör, straffmetoder, mat och hygieniska förhållanden. Flera av berättelserna är summariska och redogör i korthet för händelseförlopp och förhållanden i lägren. Några är reflekterande och informationsmättade, men gemensamt för dem är en monoton beskrivning av våld och brutalitet. Det är Förintelseoffrens vardag och förövarnas rutiner som skildras. Straffarbete, godsvagnstransporter, svält, törst, gasugnar, löss, tyfus, avrättningar, apati och lidande. De som berättar överlevde ett helvete, men hur det var möjligt framgår egentligen inte, vilket är fullt förståeligt. Ibland var det tur, ibland skicklighet. Det fanns inte nödvändigtvis rationalitet i överlevnadsstrategierna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons