Annons
X
Annons
X

Sverker Oredsson: Överdriven rädsla ­leder politiken vilse

Folklig oro har ofta satt avtryck i den förda politiken. Rädsla kan ­vara en nyttig drivkraft, men som den svenska rysskräckens 300-åriga historia visar kan alarmismen också bli närmast farlig.

Sedan i höstas har Sverige åter ett permanent försvar på Gotland.
Sedan i höstas har Sverige åter ett permanent försvar på Gotland. Foto: Sören Andersson/TT

Rädsla är en viktig kraft i det mänskliga livet. För de enskilda människorna. Men också för stater. Rädsla är den förmodligen viktigaste grunden för en försvarsmakt och också för ett rättssamhälle. Vi behöver rättssamhället för att skydda oss mot kriminalitet och vålds­ideologier. Rädsla kan alltså ge positiva resultat.

Men rädslan kan också bli för stor, och den kan vara riktad åt fel håll. Här som så ofta kan man hämta lärdom från historien. En långvarig svensk officiell fruktan har varit – och är fortfarande – rysskräcken. Den uppstod åren 1719–21, då ryska trupper härjade på den svenska Östersjökusten. Då och dessförinnan, vid Poltava 1709, avlöstes en ring­aktning för Ryssland och ryssar av en skräck. Slaget vid Narva 1700 hade förstärkt det svenska föraktet för Ryssland och dess krigsmakt. Sedan hade Karl XII:s krigståg i riktning mot Moskva syftat till att förgöra den stat som tsar Peter höll på att bygga. De ryska härjningarna efter Karl XII:s död syftade till att pressa fram en svensk fredsvilja.

Därefter levde den svenska ryssfruktan ett omväxlande liv med ett stort undantag: kronprins Karl Johan slöt ett förbund 1812 med tsar Alexander, där udden var riktad mot Napoleon.

Annons
X

Vi kan därefter göra ett hopp och landa 1917, alltså 100 år före innevarande år. Världskriget rasade. Hungersnöd rådde i Sverige. Nästan alla svenskar hoppades att landet skulle undgå att dras in i kriget. Omedelbart före kriget hade upptäcktsresanden Sven Hedin gjort sitt bästa för att öka ryssfruktan

i landet. Han hade skrivit ”Ett varningsord”, som hade gått ut i en miljonupplaga och som hade ­spridits bland annat med hjälp av Svenska kyrkan. Där beskriver Hedin hur det ser ut i Sverige efter en rysk ockupation av landet.

Men Ryssland hotade inte alls Sverige. Landet var helt upptaget av att kämpa mot Tyskland och Österrike-Ungern. Krigshotet för Sverige kom från annat håll. Det var delar av svensk överklass och intellektuella som under ledning av drottning Viktoria ivrade för att Sverige ”modigt” skulle sluta upp på Tysklands sida i kampen mot Ryssland. Tyskland leddes av kejsar Vilhelm, en nära släkting till Viktoria.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Lyckligtvis bibehölls freden i Sverige, men landet upplevde för senaste/sista gången i sin historia en riktig hungersnöd. Den var till stor del orsakad av att Sverige under statsminister Hjalmar Hammarskjöld förde ett handelskrig mot Storbritannien. Därför kom nödvändiga livsmedel inte in i landet. Hungern ledde till demonstrationer och upplopp. De styrande vågade inte längre lita ens på militären, och februarirevolutionen i Ryssland visade hur det kunde gå.

    Krigsminister Jochum Åkerman gjorde i sin dagbok den 24 april 1917 en sorglig betraktelse: ”Regeringen kanske infångad och kanske sittande på Långholmen eller dylikt och socialismen eller kanske t.o.m. anarkismen herre i Sveriges rike. Och vilka uppträden kan det ej bli dessförinnan, som slita sönder vårt stackars land.”

    Revolutionen kom inte. Regeringen Nils Edén tillträdde i oktober 1917, åstadkom handelsavtal med Storbritannien och USA samt lyckades genomföra demokrati i Sverige med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till riksdag och i kommuner.

    Givetvis spelade rädslan en stor roll också under andra världskriget. Den tog sig olika uttryck. De styrande var länge rädda att vidta någon åtgärd som kunde verka utmanande mot Nazityskland. Men det fanns också delade meningar om vilket som var det främsta hotet mot Sverige. När Tyskland och Finland vid midsommartid 1941 angrep Sovjetunionen ville Sveriges överbefälhavare Olof Thörnell att Sverige skulle sluta upp på den tysk-finska sidan. Finansminister Ernst Wigforss var den i samlingsregeringen som hårdast angrep landets ÖB för detta ställningstagande.

    Fred bröt åter ut, men det blev ett kallt krig. ­Sverige var i motsats till Norge och Danmark alliansfritt och hade ett starkt försvar. I huvudsak var det en god sammanhållning mellan regering och opposition när det gällde utrikes- och försvarspolitik. Det stora undantaget var 80-talets första hälft.

    Sommaren 1984 skrev statsminister Olof Palme en stor artikel där han framhöll att nu var det slut på enigheten i utrikespolitiken. Det var moderaterna under Ulf Adelsohn som han angrep. De hade kritiserat socialdemokraterna för att vara undfallande mot Sovjetunionen. Ett halvår senare begärde alla tre borgerliga partier utrikesminister Lennart Bodströms avgång. Han hade vid en sammankomst med ledande journalister sagt att det inte var säkert att det var sovjetiska ubåtar som iakttagits i svenska vatten. Nu höjde Olof Palme tonläget ytterligare. Han förklarade att broarna rivits när det gällde säkerhetspolitiken. Ett regeringsskifte skulle innebära en allvarlig fara för Sveriges fred. Från att ha uteslutit moderaterna ur den utrikespolitiska gemenskapen blev alltså nu hela oppositionen utesluten.

    Vad som hade skett var att svensk ubåtshysteri utbrutit. Helt klart var att en sovjetisk ubåt, U 137, den 27 oktober 1981 gått på grund i Gåsefjärden, i militärt skyddsområde ­utanför Karlskrona. Var det fråga om försök till spioneri eller var det felnavigering ­beroende exempelvis på dryckenskap? För det ­sistnämnda alternativet talade att ubåten gått i övervattensläge, med god fart, tända ljus och bullrande dieselmotorer med rak kurs rätt upp på land.

    Vid tiden för regeringsskiftet 1982 försköts intresset från Karlskrona till Hårsfjärden. Där, nära Musköanläggningen, såg två värnpliktiga vad som bedömdes vara ubåtsmaster och möjligen periskop. Nu började en ubåtsjakt med världen på åskådarplats. Vid Berga Örlogsskolor inrättades press­kvarter. Dit ackrediterades cirka 450 svenska och 200 utländska journalister. Många sjunkbomber släpptes och minor sprängdes men ingen ubåt tvingades upp, och ingen ubåt skadades.

    Den nya regeringen Palme tillsatte en Ubåtsskyddskommission med den förre försvars- och utrikesministern Sven Andersson som ordförande och bland ledamöterna den unge moderaten Carl Bildt. Utredningen arbetade raskt, och framlade sitt betänkande i april 1983. Resultatet var sensationellt. Man sa inte enbart att det i området funnits ubåtar utan att det med stor sannolikhet var sovjetiska.

    Olof Palme var upprörd men fann sig inte ha något val, när Ubåtsskyddskommissionen var enig. Den svenska regeringen framförde en kraftfull not till Sovjetunionen, där man framhöll att den sovjetiska marinen gjort sig skyldig till grova kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Sovjet, som hade den store Sverigevännen Boris Pankin som ambassadör i Stockholm, förnekade helt att sovjetiska ubåtar kränkt svensk territorialgräns.

    Frågan har senare blivit föremål för förnyade svenska utredningar: 1995 års ubåtskommission, ambassadör Rolf Ekéus och 2001 års ubåtsutredning med Mathias Mossberg som huvudsekreterare. Samtliga har sagt att 1982 års ubåtsskyddskommissions nationalitetsbedömning var förhastad. I den senaste utredningen har starka argument framförts för att ubåtarna i Hårsfjärden kom från Atlantpakten.

    Ubåtsjakten medförde att svenskars tro på hot från Sovjet kraftigt ökade. På 70-talet hade mindre än tio procent av svenskarna svarat ja på frågan om de trodde att Sovjet utgjorde ett hot mot Sverige. Efter Hårsfjärdsjakten hade andelen ökat till över 40 procent.

    Den exceptionella situationen åren 1984–85 belyses av att sjöofficerare gick till pressen och sa att statsministern medvetet ljög. Kommendörkapten Hans von Hofsten hade strax före mordet på Olof Palme en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Sovjetrepub­liken Sverige?”. Inte endast Palme utan även folkpartiledaren Bengt Westerberg framhöll att marin­officerarna resonerat osakligt och varit omdömeslösa.

    Men Westerberg blev själv angripen. Han sa i början på år 1986 att ingenting mer skulle gagna en varaktig fred än om kommunistregimen i Sovjet­unionen ersattes av en demokratisk regim. Till ­bilden hör att vid denna tidpunkt hade Michail Gorbatjov blivit Sovjetunionens ledare. Men Westerberg blev kraftigt angripen för sin uppfattning att fred skulle gagnas av om Sovjet blev demokratiskt. Två av den socialdemokratiska utrikespolitikens ­uttolkare gick till angrepp mot honom: Sverker Åström och Pierre Schori.

    Efter mordet på Olof Palme blev Ingvar Carlsson statsminister. Carlsson lärde sig läxan från 1983. Den nye överbefälhavaren, Bengt Gustafsson, framlade 1987 en sammanställning över rapporterade ubåtskränkningar av svensk territorialgräns. Han menade också att det fanns tillräckligt med indicier för att utpeka Sovjetunionen som det land varifrån ubåtarna kom. Statsministern nöjde sig dock inte med rapporten utan lät personer från Statsrådsberedningen, UD och Försvarsdepartementet granska. Resultatet blev att man fann bevisningen otillräcklig när det gällde nationalitetsbestämningen. Därför blev det inte någon ny not till Sovjet från den svenska regeringen.

    Ubåtsdiskussionen har fortsatt. Under sommaren 1994 utväxlades brev mellan statsminister Carl Bildt och president Boris Jeltsin. Bildt trodde fortfarande på ryska ubåtskränkningar, och de förnekades av Jeltsin. Denne ville se mer bevis och han var öppen för en granskning av internationell expertis, vilket dock inte intresserade Bildt.

    Även under senare år dyker ubåtar upp. Förmodligen har de medverkat till den beröringsskräck gentemot Ryssland som har utmärkt Sverige mer än andra länder. Ett flagrant uttryck för en alarmistisk inställning framkom under Almedalsveckan 2016, där opinionsbildare sade sig tro att Gotland när som helst skulle ockuperas av Ryssland.

    Det är dags att summera: viss rädsla är nyttig, överdriven rädsla är farlig. Politiker och opinionsbildare har ett stort ansvar för att inte överdriva hot.

    Annons

    Sedan i höstas har Sverige åter ett permanent försvar på Gotland.

    Foto: Sören Andersson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X