Recension

Rosa candidaÖverdekorerad manshyllning

Det är lätt att förstå att den isländska romanen ”Rosa candida” har fått många läsare. Men trots gullig kärlekshistoria och hett sex skramlar symboliken alltför tomt, tycker Viola Bao.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Auður Ava Ólafsdóttir bor i Reykjavik där hon är författare, konsthistoriker och intendent vid Islands universitets konstsamlingar.

Auður Ava Ólafsdóttir bor i Reykjavik där hon är författare, konsthistoriker och intendent vid Islands universitets konstsamlingar.

Foto: ANTON BRINCK
Annons

Att en ros är en ros är en ros må vara sant. Men i Auður Ava Ólafsdóttirs ”Rosa candida” konnoterar den också allt möjligt annat. Den subtila invävningen av kristna element och symboliskt bildspråk löper som en tråd genom hennes tredje roman, i vilken rosen intar en framskjuten plats. Om Gertrude Stein med sina berömda rader från 1913 försökte frilägga rosen från de betungande lager av traderad betydelse och metaforik, med vilka den kringgärdats i litteraturen, tycks Ólafsdóttir tvärtom vilja frammana allt det romantiska och historiska skimmer som rosen och dess idévärld kan uppbåda.

Handlingen är ganska enkel. Den unge islänningen Lobbi har vuxit upp i familjens vackra trädgård, som under moderns gröna fingrar mirakulöst frodats i det karga isländska kustlandskapet, ett lummigt och skyddat Eden. Han har ärvt moderns känsla för rosodling och flyttar efter hennes död till en sydeuropeisk bergsby för att ta hand om en förfallen medeltida klosterträdgård.

Annons
Annons
Annons