Recension

M83Oväntad utveckling kan göra M83 stora

M83 eller Messier 83, även kallad södra vindsnurregalaxen, är en spiralgalax som befinner sig på femton miljoner ljusårs avstånd från jorden, i Hydrans stjärnbild. Men det är även namnet på fransmannen Anthony Gonzalez elektroniska projekt där han sedan debuten för elva år sedan verkar bocka av samtliga sina musikaliska förälskelser.

Under strecket
Publicerad
Annons

Ett album är ren ambient, nästa är vemodig 80-talspop och det senaste, sjätte släppet Hurry up, we're dreaming landar på den exakta mittpunkten mellan Simple Minds och Cut Copy. Det är således också ovanligt många välklädda indiepar på plats när bandet kliver på scenen inför ett fullsatt Berns. M83 verkar ha hittat en nisch som löper tvärs över könsgränserna, rakt in i ett smart eller nervöst Stockholmshjärta, beroende på hur kritiska hipsterglasögon betraktaren har.

Det första som slår oss är hur annorlunda de låter jämfört med bara fem år sedan. Anthony Gonzalez måste ha drömt om mycket stora arenor när han konstruerade sitt senaste konceptalbum. Det sparsamt ambienta är utbytt mot en svulstighet som verkligen tänjer på gränserna för vad som tillåts inom shoegazer-genren. Det är episkt och monumentalt, snudd på progressivt, lite som om Ultravox skulle leka Genesis cirka The lamb lies down on Broadway. Samtidigt är de i allra högsta grad ett samtida indieband i gränslandet mot dansmusiken, skulle fokus bara förskjutas en aning bort från det melodiska så skulle de sorteras in i en annorlunda genre. Nu är de ett sådant där band som med en remix av, låt oss säga Prins Thomas, skulle kunna överraska med årets episka dansgolvshit. Det dramatiska draget ger spelningen en puls som når kokpunkten under Midnight city, deras hittills enda listframgång. Fortsätter de på samma spår, och om Anthony Gonzalez inte får kommersiell ångest, kan de decenniet efter debuten komma att bli stora på ett sätt som nog ingen räknade med för bara några år sedan.

Annons
Annons
Annons