Recension

Med högklackade skor i Sibiriens snöOumbärligt dokument visar letternas lidande

Sandra kalniete är född 1952. Hennes föräldrar träffades i Sibirien.
Sandra kalniete är född 1952. Hennes föräldrar träffades i Sibirien.
Under strecket
Publicerad
Annons

Först när jag läste Maarja Talgres lysande reportageroman ”Leo - ett estniskt öde” (1990), började jag ana en del av vad de baltiska staterna har gått igenom. Nu finns det möjlighet att ytterligare komplettera och fördjupa bilden, fast från lettisk horisont, genom den nuvarande EU-kommissionären Sandra Kalnietes självbiografiska dokument Med högklackade skor i Sibiriens snö.
Förutsättningarna förefaller osannolika, men dessvärre är nog inte Sandra Kalniete unik; det som är extraordinärt är kanske hennes förmåga att bena ut orsakerna till att hon är född i Sibirien av deporterade letter och på ett sätt är frukten av den sovjetiska repressionen under kriget och framgent. I inledningen av boken skriver hon om den insikt som fadern Aivars drabbades av kort efter hennes födelse. Lakoniskt konstaterar hon: ”Några fler slavar ville mina föräldrar inte ge sovjetmakten. Jag har inga bröder eller systrar.”

Lettland besattes i juni
1940 av ryska trupper. Förevändningen var att landet fört en Sovjetfientlig politik. Sandra Kalnietes mor och morföräldrar drabbades av den första deporteringsvågen ett år efter inmarschen; i juni 1941 skedde en massdeportation av minst 15 000 ”samhällsfarliga” letter.
Deportationen, som var mycket välplanerad och skedde nattetid - den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD firade triumfer i förmågan att fabricera anklagelser och ge sken av rättvisa, pågick också i de andra baltiska staterna. Det var inget annat än en folkutrotning som ägde rum, som påminner om det som judarna utsattes för av nazisterna. Det enda som skiljer kommunisterna från nazisterna, skriver Kalniete, är att kommunisterna aldrig funderade kring någon ”slutlig lösning”. Men i praktiken blev en del av hennes landsmän dödade till följd av de umbäranden som deportationen medförde. En sentida expedition, Vjatlag-Uollag ”05”, i de deporterades spår har givit vid handen att drygt 2 000 avled inom ett år och 1 600 redan under
förundersökningsperioden, däribland Kalnietes morfar.
Sandra Kalniete beskriver också vad som sker inne i Lettland under den sovjetiska ockupationen. I Svensk uppslagsbok, utgiven på 50-talet, beskrivs skedet kort och gott: ”Lettland översvämmades av ryska element och levnadsstandarden nedtrycktes.”
Om man därtill fogar den rädsla som sprider sig i samhället, beslagtagandet av privata förmögenheter och utrensningen av framstående personer inom näringsliv och militär, kanske man inte ska bli alltför förvånad över att tyskarna 1942 hälsades som ”befriare”.
Kalniete är medveten om problematiken. ”Än idag chockerar det de européer som inte vet så mycket om lettisk historia och den kommunistiska regimens förbrytelser /.../ Av en historisk tillfällighet bekantade sig [dock] letterna med kommunismen och dess förvaltningsmetoder först”.

Annons
Annons
Annons