X
Annons
X

Lena Kåreland: Oumbärlig guide till pusslet Camus

När Albert Camus tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1957 skrev Gunnar Brandell i SvD att detta var en författare som inte på långt när sagt sitt sista ord. Man kunde enligt Brandell tala om en ”lovande” Nobelpristagare, på samma sätt som då Thomas Mann fick priset 1929. Camus var med sina 44 år den näst yngste litteraturpristagaren i prisets historia (Rudyard Kipling var 42 år när han 1907 blev Nobelpristagare). Ingen kunde då ana att Camus bara hade tre år kvar att leva. Han omkom i en bilolycka för idag 50 år sedan, på väg till Paris från Lourmarin i Sydfrankrike. Hans förläggare Michel Gallimard satt bakom ratten, och i baksätet befann sig Gallimards fru och dotter. När bilen bara några mil från Paris körde av vägen och kastades mot ett träd avled Camus ögonblickligen.

Camus död väckte starka känslor och gav upphov till stora rubriker i både fransk och internationell press. I Frankrike blev det något av nationalsorg. Dåvarande kulturministern André Malraux gjorde ett officiellt uttalande, och Camus hyllades i en rad artiklar av Frankrikes kulturpersonligheter såsom François Mauriac och Jean-Paul Sartre. Med undantag för några skribenter i högerpressen tystnade så gott som alla de kritiska röster som tidigare hörts. Camus hade under de sista åren av sitt liv angripits hårt både för sitt ställningstagande i Algerietfrågan och för essän ”L’Homme révolté” (1951, på svenska ”Människans revolt”, 1953), ofta ansedd som hans viktigaste verk. Det var framför allt jämställandet av den kommunistiska regimen och nazismen i denna essä som gav upphov till polemik. Inte minst Sartre var skoningslös i sin kritik. Att en vänsterman vid denna tid ifrågasatte den ryska revolutionen och den kommunistiska ideologin väckte förvåning och var utan tvekan ett modigt ställningstagande.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X