Kristoffer Leandoer:Otäckare än så här blir inte litteraturen

Shirley Jacksons berättelser hör till skräcklitteraturens kusligaste, men själv såg hon sig förmodligen som en skildrare av den verklighet hon levde i. Allting tycks oförutsägbart i Jacksons litterära universum, där det enda man kan räkna med är människors grymhet.

Under strecket
Publicerad

Shirley Jackson (1916–1965).

Foto: Erich Hartmann

"Hemsökelsen" filmatiserades första gången 1963, som "Det spökar på Hill House", av Robert Wise.

1999 kom Jan de Bonts filmatisering av "Hemsökelsen", "The haunting", med bland andra Lili Taylor och Catherine Zeta-Jones i rollerna.

Foto: AOP
Annons

Vilken är den mest skrämmande bok du någonsin läst? Genom åren har jag fått frågan några gånger, och slentrianmässigt alltid gett samma svar: amerikanskan Shirley Jacksons roman ”The haunting of Hill House” från 1959. Det är även Stephen Kings och många andra skräckförfattares standardsvar, av ett mycket enkelt skäl: Jackson lyckas skrämma utan att någonsin visa det skrämmande, bara med hjälp av huvudpersonens egen inbillning och suggestionskraft. Det värsta som händer är en knackning, det enda tillhygget en burk målarfärg.

Inom skräcklitteraturen har Shirley Jackson (1916-1965) sin säkerställda plats enbart på grund av ”The haunting of Hill House” (”Hemsökelsen”, som romanen fick heta på svenska i Inger Edelfeldts översättning från 1978) samt novellen ”The lottery”, vars publicering i The New Yorker den 26 juni 1948 ledde till massuppsägning av prenumerationer och en läsarstorm som närmast kan jämföras med reaktionerna på Orson Welles radioföreställning ”Världarnas krig” ett decennium tidigare – många läsare trodde att Jacksons genuint obehagliga berättelse om människooffer i ett idylliskt litet New England-samhälle var en redogörelse för faktiska förhållanden, och vissa antropologiskt intresserade skrev för att få veta var de kunde iaktta den uråldriga stenkastningsriten.

Annons
Annons
Annons