”Osynlig hand” var bara halva budskapet

Adam Smith menade att fri konkurrens leder till ökat välstånd och rättvisa för hela samhället. Detta sker dock inte automatiskt, det måste också till förnuftigt tänkande och moraliskt ansvar hos de styrande.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Adam Smith (1723–1790).

Annons

Två vänner i Edinburgh satt och samtalade. Den ene, David Hume, var dödssjuk men den andre tyckte att dennes gladlynthet trots allt talade för att det kunde finnas hopp om en viss bättring. Nej, svarade Hume, min tid är ute. Så gled vännerna över i en skämtsam diskussion om vilket argument som skulle kunna tänkas övertyga färjkarlen om att ge en tids respit innan Hume tog plats i båten för färden över dödens flod. Hur vore det att hävda att en av mina böcker bör komma ut i en ny upplaga och att jag vill ha tid för förbättringar? Icke, svarar färjkarlen, när den upplagan har kommit ut är det dags för nästa revision. Ja men, blir Humes sista försök, jag har ägnat mitt liv åt att bekämpa vidskepelsen och jag skulle vilja se hur det har lyckats. Din skojare, blir då svaret, den uppgiften kräver många hundra år. Mig lurar du inte. Och så tutade Karon i sin lur. Året var 1776.

Vännen var Adam Smith och det är han som har berättat om samtalet. Smith är författare till en av liberalismens kanoniska skrifter, ”An inquiry into the nature and causes of wealth of nations” (1766). Grundtanken i den boken är att ekonomisk frihet ökar välståndet i ett land. Det är denna bok man ofta refererar till. Men Smith har skrivit en bok till, ”The theory of moral sentiments” (1759). I denna bok analyserar Smith de sociala band som skapar ett samhälle. Det visar sig att det finns en latent konflikt mellan de två böckerna. Men behöver vi blanda in moralen i den ekonomiska teorin? Kan vi inte nöja oss med välståndsboken och lägga moralboken åt sidan?

Annons
Annons
Annons