Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: STÉPHAN GLADIEU, SOPHOTO AGENCY
Resa

Östtyska kulturkickar

Rika arv och kreativ dynamik. Östtyska Sachsens kronjuveler Dresden och Lepizig är en perfekt storstadskombo för den konstintresserade.

Vägg efter vägg av tegel. Det är vad som möter oss utanför Spinnerei i västra Leipzig. Men några ynka steg innanför ingången förändras intrycket, från Kontinentaleuropas en gång största bomullsfabrik till modern kulturgemenskap. Som en stad i staden anpassad för konstnärer, i ett tjugotal byggnader där alla verkar känna alla. Inuti gömmer sig kafé, ölhall, biograf, materialbutik, referensbibliotek, utställningslokaler, gallerier – och förstås ateljéer.

Annons
X

Vi går på upptäcktsfärd med konstnärerna Elizabeth Gerdeman och Jessica Arseneau som båda är verksamma här. In och ut genom husen, längs långa korridorer. På andra sidan anonyma dörrar exploderar små kulörta kosmos. Bakom en tittar målaren Kristina Schuldts fram, med kinder lika röda som färgen på hennes pensel. Bland tryckpressar bakom en annan ber Thomas Simeon sin hund att sitta fot medan han pausar att sammanfoga typsnitt i en sätthake. Komplexet är gigantiskt, tio hektar, med otaliga verkstäder.

– Ungefär 120 stycken, fastställer Elizabeth Gerdeman.

Men precis som hon själv gör delar nästan alla sina utrymmen med era personer.

– Jag delar mitt med två, inflikar Jessica innan Elizabeth fortsätter:

– Därför vågar jag inte säga hur många aktiva vi är här. Minst det dubbla, troligtvis det trippla, det är svårt att avgöra.

Vad som är lätt att avgöra är Spinnereis betydelse. När Florian Busse, Tillmann Sauer-Morhard och Betram Schultze köpte fabriken 2001 var den känd men illa medfaren, drogs med smeknamnet "konstnärsghettot". Spola fram bandet ett och ett halvt årtionde och Spinnerei har gått från kulturell periferi till hjärterot. Mycket tack vare trions varsamma restaurering, men med bibehållen industriell miljö för att hålla hyrorna någorlunda nere. Liksom att en hel del av 90-talets ockupanter fortsatt vara verksamma här, som Peter Krauskopf och Neo Rauch; Nya Leipzigskolans främste föreståndare.

– Samtliga av Spinnereis gallerier är viktiga för Leizpigs konstscen. Som Gerd Harry Lybkes galleri Eigen + Art, det var en pionjär långt innan lialen i Berlin blev berömd. Orden är Anka Ziefers, chef och curator för G2 Kunsthalle som är Leipzigs yngsta moderna konsthall. Hon sveper med handen mot utsikten över det promenadvänliga centrumet och Thomaskyrkan utanför. Ett stenkast bort ligger konstmuseet Museum der bildenden Künste vars tillbygge slog upp portarna 2004, mitt emot prestigefulla konstskolan Hochschule für Grafik und Buchkunst. G2 är onekligen i gott sällskap.

– Men vad som gör oss unika är att vi har de första privata och omfattande samlingen av modern konst som öppnat för allmänheten i östra Tyskland, säger Anka Ziefer.

undefined
Foto: STÉPHAN GLADIEU, SOPHOTO AGENCY

Det där med östra Tyskland är inte att förringa. På DDR-tiden var Leipzig ett industriellt nav, på 90-talet mest känt för sin fattigdom. I dag har Leipzig i stället Tysklands största befolkningstillväxt, vilket gjort den till förbundsstaten Sachsens största stad. De som flyttar hit lockas ofta av drömekvationen tomma lokaler och låga hyror + höga entreprenörsambitioner = kreativt paradis. Spinnerei är bara ett av uttrycken. Ett annat är konsthallen Kunstkraftwerk i ett före detta elverk, ett tredje Tapetenwerk vars invånare inkluderar arkitekter och designers. Runt Karl-Heine-Strasse i stadsdelen Plagwitz duggar nyöppningarna tätt, och en tvärgata leder till restaurangen Chinabrenner som drivs som ett konstnärligt projekt.

– Jag fick idén när jag studerade konst i Chengdu. Gatukrogarna där hanterar råvaror och recept som unika skapelser; är personen som tillreder en viss maträtt inte på plats en kväll så lagas den helt enkelt inte. Sedan dess tänker jag att atmosfär och mat tillsammans blir ett konstverk, förklarar ägaren Thomas Worbel när vi tittar förbi på en skål aubergine och seitan i sås på hemligt recept.

Det ser inte mycket ut för världen, men är ett delikat litet alster. Vilket på något vis sammanfattar Leipzig: den gamla vistelseorten för Bach, Goethe och Nietzsche har blivit en modern kreativitetszon. En plats där socialrealism möter popkonst i ett säreget estetiskt potpurri. Lite luggsliten, full av framåtanda.

En timmes tågresa västerut är stämningen i Dresden, Sachsens huvudstad, nästan den motsatta. Ödeläggelsen efter de allierades bombanfall under andra världskrigets slutskede var fullständig. 1946 presenterades den första planen för rekonstruktion, flera av de byggnader vi nu strosar förbi – som bakelsesöta Frauenkirche och maffiga operahuset Semperoper – är återuppförda från rena ruiner. Floden Elbe flyter som alltid genom staden medan paraden av uråldriga skepnader längs odbanken – kupoler, torn och tinnar – är sydda i helt nya fodral.

undefined
Foto: STÉPHAN GLADIEU, SOPHOTO AGENCY

För betänk att dagens Zwingerpalats i all sin barockaprakt faktiskt inte är samma konstruktion som uppfördes på det tidiga 1700-talet. Vid de välklippta gräsmattorna utanför porlar fontäner; inuti ryms tre museikollektioner som tillhör världens främsta. Men det är inte porslinssamlingen, inte de vetenskapliga instrumenten, inte heller skulpturerna som berör mest. Det är målningarna av de gamla mästarna på Gemäldegalerie Alte Meister. I rum med mörka väggar men gott om ljus hänger ett närmast obegripligt kluster av Vermeer, Rembrandt, Liotard, Giorgione, Rubens och Correggio. I tystnaden framför Rafaels "Sixtinska madonnan" kommer till och med tårarna. Det gör något med det allra innersta att stå framför sådan fulländning, i en miljö som för mindre än 100 år sedan var ett sotigt hål av förintelse. Något om det goda och det onda, det mänskliga varats gränser och vanvett fladdrar förbi bland tankarna. Det är inte ens trångt framför målningen. Kanske är förklaringen att Dresden är så proppfullt av rikedomar att vi besökare automatiskt sprids ut bland dem.– Allt detta mycket tack vare August den starke, kurfurste av Sachsen mellan åren 1694 och 1733, påpekar Dirk Syndram, professor och direktör för museet Grünes Gewölbe som stoltserar med Europas största skattsamling – drygt 4 000 smycken, skulpturer, bestick och vapensköldar – i allt från bärnsten till bergskristall.

– August hade konstnärlig begåvning, la fram arkitekturförslag och bidrog till att den nu legendariska porslinstillverkningen i Meissen uppstod. När han öppnade Grünes Gewölbe 1723 var det Dresdens första offentliga museum och många av målningarna ni just sett på Gemäldegalerie Alte Meister tillhörde hans samling.

undefined
Foto: STÉPHAN GLADIEU, SOPHOTO AGENCY

Och det tycks inte ta slut. Runt Neumarkt, Theaterplatz och Brühlsche Terrasse ligger sevärdheter bokstavligen på rad, inklusive tavlorna vid Kunsthalle im Lipsiusbaus och de nya mästarna på Albertinum. Liksom Leipzig inte enbart är kreativ dynamik, är Dresden inte bara summan av sina historiska delar. En promenad norrut över Elbe leder till Äussere Neustadt, full av studenter, oberoende biografer och gallerier. Det är en färgglad fröjd att nå de sammanlänkade innergårdarna vid Kunsthofpassage. Med en god kopp kaffe i handen på en uteservering spanar vi in hus så moderna att de mest liknar installationer. Likt den turkosa bostaden där stuprännorna designats som musikinstrument vilka bokstavligen spelar melodier när det regnar. Eller det mintgröna huset som ser ut att bli uppätet av giraffer.

Sachsen kallas i dag Tysklands främsta kulturdestination. Med rätta, menar vi.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen