Annons
X
Annons
X

Östros hotade Svenskt Näringsliv

När Svenskt Näringsliv ställde sig på det lettiska försvarets sida under Vaxholmskonflikten kallades Jan-Peter Duker till dåvarande näringsministern Thomas Östros. Med hot och försök till repressalier försökte två statssekreterare hindra Svenskt Näringsliv att driva saken vidare till rättslig prövning i EG-domstolen, skriver Jan-Peter Duker och kräver en förklaring av Östros.

Den 18 december meddelade EG-domstolen sitt förhandsbesked i Vaxholmsmålet. Den svenska ­arbetsdomstolen, som har att slutligt avgöra målet, är bunden av EG-domstolens utlåtande. Detta utlåtande är osedvanligt tydligt och lämnar inte något stort utrymme för Arbetsdomstolen när det gäller beskedet huruvida Byggnads m fl stridsåtgärder mot det lettiska företaget Laval un Partneri var olovliga eller inte.

EG-domstolen slår fast att stridsåtgärder i syfte att ­genomdriva de krav som Byggnads framställde mot Laval inte är förenliga med EG-rätten.

Inte heller är det förenligt med EG-rättens förbud mot diskriminering på grund av nationalitet att svensk lag tillåter stridsåtgärder mot ett utländskt företag som redan är bundet av ett kollektivavtal när motsvarande åtgärder mot ett svenskt företag är otillåtna.

Annons
X

Nu gäller det för den svenska regeringen och arbetsmarknadens parter att begrunda vilka förändringar av det svenska systemet som krävs för att det skall vara förenligt med EG-rätten. Detta måste få ta sin tid.

Det finns emellertid anledning att redan nu belysa vissa inslag i debatten kring Vaxholmsmålet och utifrån dessa lyfta fram frågeställningar som handlar om frihet, rättssäkerhet och demokrati.

När Arbetsdomstolen den 22 december 2004 beslutade avslå Lavals yrkande om att Byggnads m fl stridsåtgärder interimistiskt skulle förklaras olovliga insåg alla att striden skulle bli kort­varig.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Lavals möjligheter att fullfölja sitt åtagande avseende skolbygget i Vaxholm omöjliggjordes ­effektivt av framför allt Elektrikerförbundets, Transports m fl sympatiblockader.

    När Laval tvingades avbryta sitt arbete och de anställda att återvända till Lettland stod det klart för oss på Svenskt Näringsliv att bolagets ekonomiska möjligheter att få sin sak rättsligt prövad var uttömda.

    Det var då vi bestämde oss för att genom en ekonomisk garanti för rättegångskostnaderna se till att vad som hänt i Vaxholm blev ­föremål för en fortsatt rättslig prövning.

    Vi ansåg nämligen att Byggnads m fl stridsåtgärder var oproportionerliga och stod i strid mot en av EG-rättens grundläggande principer, fri rörlighet för tjänster. Dessutom hade redan SAF 1991 ifrågasatt om inte den s k Lex Britannia stred mot EG-rätten, en uppfattning som Svenskt ­Näringsliv alltjämt hade.

    Kort sagt var vårt motiv helt enkelt att få denna osäkerhet en gång för alla rättsligt prövad. Det var inte bara en principsak.

    De sympatiblockader som för­anleddes av Byggnads strid i Vaxholm riktades mot 16 av Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer och drabbade eller riskerade att drabba 43000 av våra medlemsföretag. (Inom parentes kan nämnas att Svenskt Näringslivs ekonomiska åtaganden kan beräknas stanna vid ca 1,5 miljoner kronor.)

    Vi valde själva att offentliggöra att vi ekonomiskt garanterade ­Lavals rättegångskostnader. Beskedet väckte inte oväntat våldsam indignation från fackligt håll – främst LO.

    Det anmärkningsvärda är dock att Sveriges regering i en rättstvist så oförbehållsamt ställde sig på den ena partens sida.

    Arbetslivsminister Hans Karlsson var den tydligaste partiföreträdaren. Näringsminister Thomas Östros var lika tydlig i sitt ställningstagande men dessutom indignerad över Svenskt Näringslivs agerande, vilket offentligt brännmärktes.

    Hans uppfattning var att detta agerande måste mötas med repressalier: statligt ägda företag kunde inte längre vara medlemmar i en organisation som inte hade samma uppfattning som ­arbetarrörelsens båda grenar.

    Själv blev jag uppkallad till näringsministerns statssekreterare Sven-Eric Söder för att förklara mig. Närvarande vid detta möte var även arbetslivsministerns statssekreterare Anders Teljebäck.

    Svenskt Näringsliv anklagades vid mötet för att vara ute efter att skjuta den svenska modellen i sank, något som den svenska ­regeringen inte kunde acceptera.

    Jag förnekade att detta var vårt syfte, vi var anhängare av systemet med kollektivavtal, men vi ansåg att den osäkerhet som rådde beträffande svenska reglers överensstämmelse med EG-rätten var till förfång inte bara för våra medlemsföretag utan också för utländska företag och indirekt för den fria rörligheten av tjänster.

    I en rättsstat som Sverige borde det ligga inte minst i regeringens intresse att denna osäkerhet undanröjdes. Men min förklaring av Svenskt Näringslivs bevekelsegrunder vann ingen förståelse.

    Det framhölls i stället att Svenskt Näringsliv genom sitt agerande motarbetade de statliga ägda ­företagens intressen. Dessa kunde därför inte vara medlemmar i Svenskt Näringsliv. En utredning planerades därför att tillsättas med uppdraget att överväga ­alternativa lösningar när det gällde statligt ägda företags hemvist i en arbetsgivarorganisation.

    Näringsministern gav offentligt uttryck för samma strävanden. Uppdraget att verkställa denna utredning gavs till f d ­näringsministern, numera verkställande direktören i Folksam, Anders Sundström. Riksdags­valet 2006 och regeringsskiftet innebar att denna utredning omedelbart lades ner.

    Mina slutsatser av vad som hände är dessa. I rättsstaten Sverige år 2006 försöker landets regering med hot och försök till repressalier hindra ett privaträttsligt subjekt, Svenskt Näringsliv, som inte lyder under regeringen, att stödja ett annat privaträttsligt subjekt, Laval un Partneri, att få sin sak rättsligt prövad.

    Det kan nu konstateras att EG-domstolens dom visar att denna strävan efter klarläggande och rättvisa var befogad. Det vore nu på sin plats att Thomas Östros klev fram och lämnade en förklaring till sitt agerande.

    JAN-PETER DUKER

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X