Lotta Klemming har havet som sin arbetsplats

Lotta Klemming berättar att man kan göra mer än att bara äta ostron. ”De har massa användningsområden”.
Lotta Klemming berättar att man kan göra mer än att bara äta ostron. ”De har massa användningsområden”. Foto: Robert Dahlberg

Lotta Klemming har ett ovanligt jobb: hon dyker efter ostron. Signe och Ofelia fick hänga med henne en vanlig dag på jobbet.

Under strecket
Publicerad
Ostrondykaren Lotta Klemming visar all utrustning som behövs när man ska dyka efter ostron.

Ostrondykaren Lotta Klemming visar all utrustning som behövs när man ska dyka efter ostron.

Foto: Robert Dahlberg
Det finns både stenar, ostron och krabbor på botten, upptäcker Ofelia och Signe som får testa på att snorkla.

Det finns både stenar, ostron och krabbor på botten, upptäcker Ofelia och Signe som får testa på att snorkla.

Foto: Robert Dahlberg
Ostronet lever när man plockar upp det ur havet och dör först när man öppnar det med kniv.

Ostronet lever när man plockar upp det ur havet och dör först när man öppnar det med kniv.

Foto: Robert Dahlberg
Att simma och ta upp ostron var det bästa med att få följa med ostrondykaren Lotta Klemming en dag på jobbet, tycker Signe.(t.h) ”Att värma sig efteråt”, tycker Ofelia.(t.v)

Att simma och ta upp ostron var det bästa med att få följa med ostrondykaren Lotta Klemming en dag på jobbet, tycker Signe.(t.h) ”Att värma sig efteråt”, tycker Ofelia.(t.v)

Foto: Robert Dahlberg
Ostrondykaren Lotta Klemming visar all utrustning som behövs när man ska dyka efter ostron.

Ostrondykaren Lotta Klemming visar all utrustning som behövs när man ska dyka efter ostron.

Foto: Robert Dahlberg

Om det är en solig sommardag eller en iskall vinterdag spelar ingen roll. När Lotta Klemming går till jobbet tar hon på sig sin torrdräkt och dyker i havet för att leta ostron, som hon sedan säljer till restauranger och fiskhandlare. Tidigare jobbade hon med mode och kläder men sedan sex år tillbaka är hon Sveriges enda kvinnliga ostrondykare.

– Det känns som att jag har hittat hem, jag kan inte se att jag skulle göra något annat, säger hon.

Ostrondykaren Lotta Klemming visar all utrustning som behövs när man ska dyka efter ostron. Foto: Robert Dahlberg

I dag får Signe, 7, och Ofelia, 8, följa med. Vi träffas i Lottas sjöbod i Norra Edsvik, utanför Grebbestad. Innan man kan hoppa i vattnet är det en hel del förberedelser, och det tar tid att dra på sig all tung utrustning, som lufttank och torrdräkt.

Totalt väger utrustningen omkring 45 kilo.

Det finns både stenar, ostron och krabbor på botten, upptäcker Ofelia och Signe som får testa på att snorkla.

Det finns både stenar, ostron och krabbor på botten, upptäcker Ofelia och Signe som får testa på att snorkla.

Foto: Robert Dahlberg

– Torrdräkten känns tajt och lite varm, men det är för att den vidgar sig och blir större i vattnet, säger Lotta medan hon slutligen drar på sig en helmask som påminner om en skidmask, för att slippa bli blöt i håret.

– Den skyddar också mot brännmaneter som kommer på våren och hösten, när vattnet är kallare.

När Ofelia och Signe till slut fått på sig sina våtdräkter går de en kort promenad till ostronbanken som ligger nedanför boden, precis vid en stenig strand där tusentals skal efter uppfiskade ostron ligger samlade.

När Lotta är ute på havet dyker hon på två till tolv meters djup. Men här på ostronbanken räcker det att vada ut en halvmeter för att hitta ostron. Här brukar Lotta plocka ostron ibland när det är dåligt väder och hon därför inte kan åka ut med båten.

Lotta tipsar om att spotta i cyklopet och gnugga för att glaset inte ska imma igen.

– Blä, det känns lite äckligt, tycker Signe.

Ofelia sätter på sig cyklopet, men väntar på att Lotta ska gå i vattnet först.

– Är du inte blöt alls? Ofelia tittar förvånat på Lotta som nu står med vatten upp till midjan och samtidigt skakar på huvudet.

Det finns både stenar, ostron och krabbor på botten, upptäcker Ofelia och Signe som får testa på att snorkla. Foto: Robert Dahlberg

– Jag ser en krabba, utbrister Ofelia när hon tar mod till sig och håller nere huvudet under vattenytan en stund.

Det känns konstigt, tycker Signe, att bada i både våtdräkt och badskor.

Ostronet lever när man plockar upp det ur havet och dör först när man öppnar det med kniv.

Ostronet lever när man plockar upp det ur havet och dör först när man öppnar det med kniv.

Foto: Robert Dahlberg
Att simma och ta upp ostron var det bästa med att få följa med ostrondykaren Lotta Klemming en dag på jobbet, tycker Signe.(t.h) ”Att värma sig efteråt”, tycker Ofelia.(t.v)

Att simma och ta upp ostron var det bästa med att få följa med ostrondykaren Lotta Klemming en dag på jobbet, tycker Signe.(t.h) ”Att värma sig efteråt”, tycker Ofelia.(t.v)

Foto: Robert Dahlberg

– Det är jätteroligt!

Signe: Lotta, hur lång tid på dagarna brukar du jobba?

– Jag börjar ungefär klockan nio på morgonen. Vi sitter inte på kontoret så mycket, utan är mest ute på havet. Sedan jobbar jag ungefär till fem.

Lotta tycker att alla tjejer kan jobba som ostrondykare.

– Det är inte så många människor som har det här jobbet överhuvudtaget. Men förr i tiden har det varit mer tradition att kvinnor plockar ostron, exempelvis i Japan.

Ostronet lever när man plockar upp det ur havet och dör först när man öppnar det med kniv. Foto: Robert Dahlberg

Signe: Vad kan man laga av ostron?

– Förr åt man oftast ostron råa. När man tar upp dem ur havet så lever de fortfarande. Men man kan äta ostron på lika många sätt som kött. Man kan grilla, koka och steka dem.

Ofelia: Hur smakar de?

– Ostron smakar inte som något annat. Det smakar inte som frukt eller grönsaker. De har en egen smak och är ett slags blandning av salt och alger. Det låter kanske inte så gott, men det är det.

Att simma och ta upp ostron var det bästa med att få följa med ostrondykaren Lotta Klemming en dag på jobbet, tycker Signe.(t.h) ”Att värma sig efteråt”, tycker Ofelia.(t.v) Foto: Robert Dahlberg

Ofelia och Signe är överens om att det varit en spännande dag. De har bland annat lärt sig att snorkla med cyklop, andas genom en dykmask och att man kan räkna årsringar på ostron, ungefär som på ett träd.

Men i framtiden vill de nog jobba med något annat.

– Jag vill bli förskolefröken som min mamma, säger Ofelia.

– Det såg så tungt ut med alla de där kläderna. Jag vill nog bli lärare som pappa, säger Signe.

Testa SvD Junior!junior.prenservice.se
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons