Annons
X
Annons
X

Oslos röst

När Anders Behring Breivik under rättegången anklagade vissångaren Lillebjørn Nilsen för att ha förvridit huvudet på norska barn samlades 40000 norrmän för att sjunga Nilsens låt Barn av regnbuen. SvD möter Lillebjørn Nilsen, en viktig spelare i den norska – och den svenska – vishistorien.

Ikväll spelar Lillebjörn Nilsen på minneskonserten för offren som dödades i terrorf¨rm o Oslo och på Utöya den 22 juli 2011: Jag tror att det blir en viktig och värdig markering. Vi är en liten nation. Vi behöver varandras omtanke.
Ikväll spelar Lillebjörn Nilsen på minneskonserten för offren som dödades i terrorf¨rm o Oslo och på Utöya den 22 juli 2011: Jag tror att det blir en viktig och värdig markering. Vi är en liten nation. Vi behöver varandras omtanke. Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

Läs mer:
Norge minns offren för terrorn

Läs mer:
Auf-ledaren Eskil Pedersen: ”Gör fortfarande ofattbart ont”

Du kanske inte är bekant med namnet Lillebjørn Nilsen, men du har antagligen hört honom spela. Det är nämligen han som står för gitarren med den kända basgången på Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. I Norge är läget ett annat. Här är 61-årige Lillebjørn Nilsens sånger mitt i navet av det norska visarvet. Hans kompositioner sjungs i skolan och på fest och går vidare från generation till generation. Han har blivit en uttolkare och skildrare av Norge och framför allt hemstaden Oslo. Att promenera runt på gatorna här är som att vandra runt i Lillebjørns sånger med referenser till parker, bänkar, vattendrag och gator.

Annons
X

I slutet av april i år hamnade Lillebjørn Nilsen mitt i världens mediestrålkastare när terroristen Anders Behring Breivik gjorde ett utfall under rättegången. Han kallade vissångaren för en kulturmarxist som förvrider hjärnan på norska barn med sången Barn av regnbuen, som är populär att sjunga i skolan.

Det skulle leda till en protest från norska folket och en stor manifestation som Lillebjørn Nilsen knappt själv kunde kontrollera. När vi möts kan han fortfarande inte riktigt förklara allt som hände.

–Det var två kvinnor jag inte känner som reagerade på Breiviks uttalande och startade en Facebookgrupp. På några dagar växte det över alla proportioner.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Han är en trubadur av ett snitt som inte syns till så ofta längre. Svartklädd, med hatten stadigt på plats och en synnerligen liten väska.

    –Den är mitt survival kit. Med ukulele, regnjacka och kamera. Det har jag alltid med mig.

    Under hatten syns ett par nyfikna, leende ögon och ett gråsprängt skägg. Svaren på frågorna tar ofta tid. Han verkar vilja att det verkligen ska bli rätt.

    Facebookgruppens upprop slutade med att 40000 personer möttes upp på Youngstorget där Arbeiderpartiet har sitt huvudkontor och sjöng Barn av regnbuen. Lillebjørn Nilsen ledde det hela, stående på en balkong med ukulelen som enda instrument. Tanken var att Breivik skulle höra sången. Nu nådde rösterna kanske inte honom, men enligt uppgift blev han informerad om manifestationen.

    En himmel full av stjerner.

    Blått hav så langt du ser.

    En jord der blomster gror.

    Kan du ønske mer?

    Sammen skal vi leve.

    Hver syster og hver bror.

    Små barn av regnbuen

    Og en frodig jord.

    –Många har förstått den sången lite fel. Den handlar egentligen om miljörörelsen och inte om mångfald, men samtidigt är det två sidor av samma sak, säger Lillebjørn Nilsen som är noga med att påpeka att det är hans vän Pete Seeger som har skrivit originalet My rainbow race.

    Vi möts på Oslo nye teater, som är belägen mitt i Oslo hundra meter från tingsrätten där rättegången mot Anders Behring Breivik har hållits. Under våren har musikföreställningen Postkort fra Lillebjørn, som bygger på hans musik, spelats på teatern för fulla hus och fått positiva recensioner. Han är riktigt nöjd med resultatet även om han själv inte varit delaktig i processen.

    –Föreställningen handlar på ett sätt om mig. Mina låtar är inte nödvändigtvis självbiografiska, men man klarar inte av att dölja sina egna spår. Nyfikenheten som pojken på scenen har känner jag igen, att han närmast fotograferar sin omgivning för att skriva sina sånger.

    Pojken han refererar till är en del av Lillebjørns egen historia. Hur han som fjortonåring hittade en trasig gitarr, som han lyckades laga för att sedan börja utforska musikens värld. Det låter i mina öron väldigt mycket som början på en saga, men det verkar ha gått till på det sättet. Han började hänga på bibliotekets musikavdelning där han studerade klassisk gitarr och noter. Pappan som var amatörviolinist hjälpte också till.

    –Jag plöjde igenom allt. Från den dagen var jag gitarrist. Så började jag spela på en visklubb i Oslo som hette Dolphins när jag var 15-16 år.

    Sen kom framgången fort. Han blev med i gruppen The Young Norwegians. Då fick han också namnet Lillebjørn (han var den kortväxta i duon där båda hette Bjørn). Sedan inledde han en solokarriär, började skriva egna sånger och turnera.

    –Efter det kan vi egentligen hoppa fram till nu för jag håller fortfarande på med samma sak, säger Lillebjørn Nilsen med en nästan förundrad ton över hur livet har blivit.

    Men vi dröjer oss kvar ett tag i hans historia. Längs vägen har han utforskat olika instrument, musikvägar och delar av världen. Men han har alltid återvänt till sin hemstad Oslo. Här växte han upp på Alexander Kiellands Plass (även en av hans sångtitlar) när gatorna var betydligt tommare än nu.

    –Socialt är Oslo delat i öst och väst. Öst har varit fabriksarbetare och väst har varit tjänstemän och de bättre bemedlade. Den gränsen går vid Alexander Kiellands Plass, även idag. Jag växte upp med en fot i bägge läger och samtidigt inte i något för mina föräldrar var bildkonstnärer.

    Varför just han har blivit stadens uttolkare kan han inte riktigt svara på. Han menar ödmjukt att konkurrensen inte varit så stor i ett land där man lyfter fram annat än storstaden.

    –Här framhävs ofta fjäll och friluftsliv. För mig är det viktigt att prata om värdet av kultur i staden. Det är inte så många andra konstnärer som har skrivit om Oslo. I Norge där det urbana har blivit underkänt så tror jag att det jag har skrivit har väckt lite uppmärksamhet.

    –Samtidigt har Oslo förändrats mycket. Staden växer fort, den är mycket mer internationell nu. Jag kan inte föreställa mig någon musik eller mat som du inte kan finna i Oslo idag. Vill du ha flamenco så hittar du det. Det är en mångfacetterad stad rik på mångfald och människor.

    Ett ord som Lillebjørn kommer tillbaka till i samtalet är att vara nysgjerrig – nyfiken.

    –Jag har ett intresse för människor. Om jag ser något som är annorlunda, så ser jag det som något spännande. Kanske har de något kul att säga, någon bra folkmusik. Jag har alltid varit fascinerad av folkmusiken. Det är den mest internationella musiken, den kan kommunicera över hela världen.

    Det är också viktigt att kunna promenera i storstäderna, han har själv inget körkort. Just därför trivs han i städer som Oslo, Paris, Hamburg, New York. Och Stockholm. Faktum är att han skrivit många av sina Osloskildringar i den svenska huvudstaden. När han hade gett ut sin första skiva fick han en inbjudan av Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, så han åkte till Mosebacke och spelade med uppbackning från trubadurerna.

    Han turnerade också med Fred Åkerström på Färöarna och Island.

    –Den turnén kunde ha blivit en hel bok, haha. Vi kan väl säga att vi var väldigt olika. Jag var en försiktig, tunn ung pojke från Norge. De svenska trubadurerna var överviktiga, hade hängslen och starka röster. Fred hade en riktig basstämma. Vi var nog lite av ett udda par, som utvecklade en god vänskap.

    Man märker att han gillar att berätta historier. Och han har många. Men årtalen hoppar han över, det är svårt att minnas. Jag får försöka hänga med i kronologin så gott det går. Vi enas om att konserterna på Mosebacke nog var tidigt 70-tal.

    Han har stor respekt för Fred Åkerström som musiker och pratar om sångerna de skrev och framförde tillsammans och åt varandra. En höjdpunkt som han ser det är Fred Åkerströms skiva Två tungor som de spelade in tillsammans i Stockholm hösten 1972 (insidan av konvolutet, där båda också är med på bild, står för tidpunkten).

    Skivan inleds med Jag ger dig min morgon, balladen i Fred Åkerströms drömska tolkning som bland annat använts effektivt i Killinggängets film Torsk på Tallinn.

    –När jag kom på den där gitarrbasgången i studion så fullkomligt jublade producenten Anders Burman i kontrollrummet. Vi visste att vi hade en hit. Ofta är de enklaste sakerna de bästa.

    Även Cornelis Vreeswijk blev en god vän med åren. Men den närmaste vännen i Sverige var bildkonstnären Svenolov Ehrén som ligger bakom många frimärken, bokomslag och illustrationer. Han hade trä- och linoleumsnitt som specialitet. Lillebjørn Nilsen kallar honom en stor inspiration och det var i hans ateljé på Brännkyrkagatan som Lillebjørn Nilsen skrev låten Tanta til Beate, en riktig megahit i Norge.

    –Det är nog så enkelt att det hjälper att komma till en annan stad för att se sin egen i ett annat ljus. Men jag gjorde faktiskt slut med Sverige i många år. Det kan jag berätta för dig om senare.

    Så tillbaka till Oslo. Staden som också förärat honom med ett kulturpris, även om det tog längre tid än många trodde. Han var föreslagen till priset för många år sedan, men Fremskrittspartiet lade in veto. Lillebjørn hade hällt som han uttrycker det ”lite öl” över en medlem vid en debatt.

    –Han var en uttalad rasist. Men han blev utesluten senare, han var för extrem. Idag har jag inga stora problem med det partiet.

    Själv har Lillebjørn Nilsen aldrig varit med i något politiskt parti.

    Vi lämnar Oslo nye teater för att ta en promenad till Youngstorget där han höll i allsången. Det är tio minuter till fots. Solen vill inte riktigt titta fram utan ruvar bakom lätta moln. Själv var han hemma i Oslo den 22 juli förra året. Han stod och tvättade fönstren i huset när det smällde. Men aldrig kunde han tro att det var en bomb. Sen blev tragedin ett faktum.

    Han säger att tiden efter dåden på Utøya och Regeringskvarteret präglades av en märklig form av tristess.

    –Att man långsamt vaknade upp och förstod att något otroligt förfärligt hade skett. Och att något sådant kan ske. Det håller vi nog på med fortfarande. Det är väldigt svårt att förstå, säger han just när en spårvagn sveper förbi.

    –Det var en absurd händelse som ingen kunde vara förberedd på. Jag har haft en konsert på Utøya, så jag vet hur det ser ut där.

    Han blev inbjuden att spela på en konsert direkt efteråt vid Rådhuset, men tackade nej. Han tyckte att det var så många okända faktorer i tragedin. Istället gjorde han som planerat, åkte och spelade på en festival i Umeå. Sedan kom Anders Behring Breiviks Breiviks uttalande i april och Facebookuppropet startade. Han kände sig inte enbart hedrad av uppdraget utan var snarare avvaktande och osäker.

    –Jag var tveksam till att leda allsången, jag kände inte att jag ville göra det. Det var inget professionellt arrangemang. Men det var en våg som blev starkare än jag kunde kontrollera.

    Natten innan det var dags och arrangemanget bara växte hade han fortfarande inte bestämt sig för om han skulle medverka. Så han ringde Pete Seeger, som skrivit originalet.

    –Han är ju över 90 år och har hörapparat, så han hade svårt att förstå vad jag pratade om. Men efter ett tag trillade poletten ned. Och då så han: ”Oh me, oh my, I wish you luck”. Då bestämde jag mig för att göra det, säger han och skrattar vid minnet.

    Så han dök upp på Youngstorget. Trots regn fylldes torget med människor.

    –40000 personer och en ukulele. Snacka om rock’n’roll! När jag stod där kände jag att detta inte handlade om terroristen. Detta var en tröstsång för alla som lidit. Norge är ett litet land och alla är berörda. Då kände jag att det var riktigt att göra det, säger han och ser ut över torget som nu är tomt på människor förutom några handelsstånd.

    I bakgrunden syns toppen på en av byggnaderna i Regeringskvarteret där bomben briserade som tog åtta människors liv. Samtidigt vill han tona ned sin egen betydelse för konserten.

    –Jag kan inte intellektuellt resonera om varför man ville att jag skulle spela den låten eftersom den i grunden handlar om miljö. Men man får lägga logiken åt sidan. Folk hade behov av att känna en samhörighetskänsla. Tillfälligheterna gjorde att jag blev den som höll i det.

    Reaktionerna blev massiva. Barn av regnbuen-allsången mot Anders Behring Breivik spred sig blixtsnabbt över världen. Lillebjørn Nilsen konstaterar kort att det är hans mest spridda konsert över de 45 år han stått på en scen. Tydligen firade Pete Seeger senare sin 93-årsdag i New York med att sjunga My rainbow race för att ära norrmännen. Så nog känner Lillebjørn Nilsen efteråt att han gjorde rätt som dök upp.

    Och mitt i det eftertänksamma minnet från den dagen är den stilsamma historieberättaren Lillebjørn Nilsen igång igen.

    –Just det, vill du veta varför jag lämnade Sverige?

    Absolut, varför lämnade du Sverige?

    –Det var faktiskt Marve Fleksnes fel. När han dök upp på tv i Sverige så spelade han på alla fördomar som svenskar hade om norrmän. Så det blev mycket dåliga skämt från svenskt håll.

    Måttet blev rågat när en svensk radioproducent började dra kassa Norgeskämt så Lillebjørn tog farväl av Sverige i direktsändning. Och var borta i många år. ”Skavlan är en bättre representant”, säger han och skrattar men erkänner att han tyckte Fleksnes, som spelades av Rolf Wesenlund, egentligen var riktigt rolig.

    Nu är den frostiga relationen sedan länge upptinad. Han hoppas på att spela mer i Sverige framöver. Gärna folkmusik som han brinner för. Samtidigt inspireras han av alster från nästa generation musiker.

    –Ett ljus i det skräniga mörkret är hiphopartister som rappar på norska och svenska. De använder språket på ett spännande sätt. Jag gillar en grupp som heter Kriminell kunst. De kör på Stavangermål och är djävligt bra. De finns på Myspace!

    Sen börjar vi prata om hans nymornade intresse för fotografi. Det visar sig att han alltid varit en teknikfantast, ”en nörd” som han säger själv, som helst använder operativsystemet Ubuntu, gör hemsidor åt vänner och var en av de första i Norge med mejladress. Nu går han ingenstans i staden utan sin kamera.

    Vad kommer att hända med staden Oslo nu efter terrordåden? Hur ser framtiden ut?

    –Lyckligtvis vet jag inte det. Jag kan inte se in i framtiden. Men jag gillar Oslo. Staden växer fort och det är en mångfald av människor här. Och man kan fortfarande promenera runt i staden på ett bra sätt.

    Så visst har han hopp om Oslo. Men nu ska han hem och äta, så vi säger adjö där på Youngstorget. Lillebjørn Nilsen tar sitt survival kit och går bort över stenarna i staden som han har tonsatt och som med hans egna ord sakta håller på att vakna.

    22 juli 2012 - Läs mer om minnesdagen

    22 juli 2011 - Detta har hänt

    WEBBTV

    Vittnen berättar:

    Läs mer om rättegången mot Breivik

    Annons
    Annons
    X

    Ikväll spelar Lillebjörn Nilsen på minneskonserten för offren som dödades i terrorf¨rm o Oslo och på Utöya den 22 juli 2011: Jag tror att det blir en viktig och värdig markering. Vi är en liten nation. Vi behöver varandras omtanke.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X