Annons
Recension

AsylOsentimentalt dokument om förföljda kvinnors liv

Publicerad

Liza Marklunds dokumentärroman ”Gömda” (1995) har enligt förlaget blivit ”en av de mest älskade böckerna i den svenska litteraturen”. Ett inte helt anspråkslöst påstående, och man undrar hur de kommit fram till detta. Sant är dock att ”Gömda” var en rejäl bestseller, och det finns all anledning att anta att Asyl, den likaledes dokumentära uppföljaren (även den) kommer att klättra upp på bestsellerlistorna.
Gång på gång under läsningen av ”Gömda” och ”Asyl” återkommer jag till det här påståendet ”älskad”. För vad är det som gör att man kan kalla en bok ”älskad”? Varför blir en sådan bok som ”Gömda” ”älskad”? Det är en fasansfullt brutal historia om kvinnomisshandel, som tyvärr lär vara alldeles sann, och därtill inte bara för just den här huvudpersonen. Man kan säkert, om man är i en liknande situation, hämta kraft ur den - och är man inte i en liknande situation så blir man mest djupt beklämd och upprörd över den historia som den berättar. Men en
bok att ”älska”?
Huvudpersonen, en ”vanlig” ung kvinna, är engagerad i flyktingfrågor på sin hemort. Hon blir förälskad i en libanesisk flykting med dunkelt ursprung. Möjligen är han muslim. Mannen visar sig hur som helst snart vara en förfärligt otäck typ; efter upprepad misshandel både av kvinnan och av parets gemensamma dotter bryter hon slutligen upp från förhållandet. Men förföljelserna slutar inte där. Till slut tvingas hon bokstavligen under jorden, och blir en av alla dessa hundratals kvinnor som lever under skyddad identitet.

Visst finns i böckerna utsagor som i fel händer kan omvandlas till fördomar och generaliseringar. Visst framställs den libanesiske mannen som mörk och hotfull med ”blixtrande” blick, och den svenska familjen som tryggheten själv. Visst blir allting mycket bättre när familjen lyckas fly till USA. Men jag tycker mig märka att Liza Marklund är mycket mån om att ge en balanserad bild av situationen. Svenska män misshandlar i lika hög grad som utländska. Våld är inte något
som ingår i den muslimska kulturen som sådan. Rötägg finns i alla kulturer.
Kulturkrockar är förvisso en del av den konflikt som finns mellan kvinnan och hennes förföljare, men dessa är snarare något han använder sig av som ett redskap bland många. Exempel finns också på hur kulturkrockar inte behöver bli ett problem, och framför allt inte behöver leda till misshandel och hot.
Mindre nyanserad är hon i skildringen av den misshandlande mannen. Han blir till ett monster rätt upp och ner, ett slags namnlöst uttryck för ondska, som dyker upp som gubben i lådan gång på gång, ganska mycket som standardingrediensen i en ordinär skräckfilm. Kanske är denna typ av dokumentärroman, (som alltså skall vara den misshandlade kvinnans egen berättelse, återgiven av Liza Marklund) inte rätt plats för nyanserade psykologiska skildringar, men bristen på analys eller åtminstone någon form av fördjupning blir faktiskt ett problem. Gestaltad ondska blir som bekant ointressant och svårare att tro på om den inte uppvisar
några andra sidor också.

Annons
Annons
Annons