X
Annons
X
Recension

Florence Foster Jenkins Oscarsnivå på Streep som tondöv primadonna

Den stormrika Florence Foster Jenkins närde en livslång och sensationellt obesvarad kärlek till musiken. Trots ett något oäventyrligt manus låter sig SvD:s Jan Lumholdt övertygas av en högklassig gestaltning.

Meryl Streep som den falsksjungande Florence Foster Jenkins. Foto: Nick Wall/SF

"Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen" ur Mozarts "Trollflöjten", ofta kallad "Nattens drottning", har ett omfång på två oktaver, ömsom eldfängt kraftfull, ömsom drillande som en yster syrsa på vävtunn gummimatta. Den kräver sin sopran. Självaste Callas lär ha fruktat den.

Glöm Callas. Rösten ifråga karvar sig som en gisten såg på djupfryst fisk, gällt och spektakulärt falskt. På albumet "The glory (????) of the human voice", en samling privatinspelade 78-varvare från förra seklets första hälft, framkraxas utvalda, ofta notoriskt avancerade, klassiska arior till den brutala grad att de kan tas för humor. Är Spike Jones, ljudmarodören som kunde få getter att bräka i C, inblandad? Ligger Victor Borge, den danske musikkomikern som så muntert kunde slakta en fyllig "messysoprano", bakom? Kunde en viss Cosmé McMoon, uppgiven som pianoackompanjatör, vara en av WC Fields famösa pseudonymer? Är inte den pompösa matronan på omslaget slående lik Groucho Marx briljanta driftkucku Margaret Dumont?

Meryl Streep som den falsksjungande Florence Foster Jenkins.

Foto: Nick Wall/SF Bild 1 av 2

Omslaget till ”The glory (????) of the human voice”.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X