Annons

And then we dancedOscarsbidraget imponerar – ny superstjärna skönjas

Bachi Valishvili och Levan Gelbakhiani i ”And then we danced”.
Bachi Valishvili och Levan Gelbakhiani i ”And then we danced”. Foto: Triart

En lödig film med underbara scener att fördjupa sig i. Levan Akins ”And then we danced” utspelar sig i en homofob georgisk dansvärld. Ett imponerande drama som har utsetts till årets svenska Oscarsbidrag.

Under strecket
Publicerad

Levan Akin – som har georgiska föräldrar – jobbar smart med det kulturgeografiska.

Foto: Triart Bild 1 av 1

”Din kropp ska vara som en spik” ryter dansläraren Aliko till den unge dansaren Merab. Merab tillbringar dagarna på den georgiska nationella balettakademin i Tbilisi och kolliderar ständigt med Alikos konservativa syn på hur de traditionella danserna bör utföras – för medan Merab är en skicklig dansare så rör han sig mjukt och sinnligt i en dansstil där man ska vara hård, distinkt och osexig. ”Det här är inte lambada”, gruffar Aliko.

När filmen börjar har en plats i akademins huvudensemble just blivit ledig. För Merab tänds hoppet om en tryggare tillvaro – hans familj vänder på vartenda öre och parallellt med det fysiska slitet jobbar han kvällsskift med att servera öl – men hans planer tar en annan vändning när den nye dansaren Irakli dyker upp på akademin. Irakli är kaxig och frispråkig och dansar dessutom precis så hårt och kraftfullt som läraren vill, men ur detta inledande konkurrensförhållande spirar snart både vänskap och en tyst attraktion, en som kompliceras av det faktum att Merab har en flickvän men också av att Georgien är ett mycket homofobiskt land. I omklädningsrummet på akademin råder alfahanne-jargong om påsättningar och ukrainska horor och, förstås, den pikanta detaljen att den avhoppade killen från huvudensemblen har skickats på avprogrammering för att han haft sex med en man.

Annons
Annons
Annons