Annons
Recension

Det måste vara själenOrtman går mot svartare djup

Under strecket
Publicerad

Peter Ortmans författarskap är mångfacetterat, men sällan svårt att känna igen. I grova drag kan man säga att hans poesi uppehåller sig kring eller snarare mitt i livets friktion, den tandagnisslande och tidlöst infernaliska kampen. Dikternas landskap - yttre såväl som inre - är karga och söndrade, lite som hos Birgitta Trotzig, fast minus dennas, i det lerigaste armod flämtande, gudsnåd. I gengäld vibrerar Ortmans gråa syner av en ironiskt stämd humor. Ortman förnekar träget andra landskap; det är, om jag fattat saken rätt, essentiellt för hans poetik att aldrig förledas att tillgripa vare sig lyriskt bjäfs eller metafysiskt balsam. Diktaruppdraget, lustigt nog analogt med poetens efternamn, är att utgå från det härvarande, men också att sänka ordens lyktor - ner i orterna. Och där är det förstås dämpat värre. Ändå emanerar från Ortmans poesi en säregen glöd, just för att han förvaltar dess premisser med sådan konsekvens och disciplin. För varje gång jag läser Ortman tycks just gnistorna mellan hans till synes obevekliga stålrader öka i styrka och antal. Den i dag utgivna diktsamlingen, Det måste vara själen, är inget undantag, snarast en utveckling mot det dubbeltydiga, med större amplitud: svartare djup, men häftigare bloss. En av den senmoderna, svenska poesins veteraner - Ortman debuterade 1967 - har lagt en ny sten till sitt nu onekligen imponerande röse.

En del ojämnheter har den, men många är nog avsiktliga, andra ditkarvade av livet självt. Så här kan det se ut:

Annons
Annons
Annons