”Oroar mig för min dotters sambo”

Jag är orolig för min 35-åriga dotters sambo, men mest för min dotter, skriver en orolig svärmor till SvD:s psykolog. Mest ligger svärsonen passiv framför tv:n. Hur ska det bli om de får barn?

Publicerad
SvD:s psykolog Madeleine Gauffin.

SvD:s psykolog Madeleine Gauffin.

Foto: Ingvar Karmhed/SvD
Annons

Fråga: Med tiden har min svärson visat upp sidor som jag tror kan bli väldigt jobbiga för min dotter i längden. Första gångerna vi sågs var han ett under av hjälpsamhet. Han diskade, plockade undan, dammsög och verkade på alla sätt vara ett rent klipp. Men det senaste året har han varit sjukskriven för utbrändhet och jag har förstått att det inte är första gången han drabbats av dessa besvär. Han pratar gärna och länge om sig själv och sin värk och betonar hur mycket han behöver vila. Numera undviker jag att fråga hur han mår, jag vill inte höra på hans utläggningar.

Min man och son har också reagerat på att han uppenbarligen inte mår bra, men vår dotter låtsas som ingenting. Vi har heller inte tagit upp det med henne, de är trots allt båda vuxna, i 35-års åldern. Min taktik har varit: det är deras liv, jag vill inte riskera kontakten med min dotter genom att börja ha synpunkter på hennes man.
I sommar har de tillbringat en månad hos oss och som bortblåst är den hjälpsamma killen som lagade mat och diskade. Nu har han mest legat framför tv:n och pysslat med sin katt. Och detta trots att jag markerat att jag inte vill ha någon katt inomhus. I stället har han bara tagit in den och signalerat att jag är en hemsk människa som hatar djur ...

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons