Annons

Anna Möller-Sibelius:”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig”

Gösta Ågren (1936–2020).
Gösta Ågren (1936–2020).

För den finlandssvenske poeten Gösta Ågren var drömmar och idéer en förutsättning för att kunna hålla vardagen i styr. Efter hans bortgång kvarstår ett författarskap som på olika sätt närmat sig mänsklighetens stora frågor och vågat lämna läsaren utan svar.

Under strecket
Publicerad

Budet om poeten Gösta Ågrens död kommer när sommaren är som vackrast, den 24 juni en mycket varm och solig dag när pionerna är tunga av blom. Det är samma dag som Edith Södergran dog och i hennes fall tycks myt och verklighet gå hand i hand, som om det fanns en poetisk logik även i tidpunkten för hennes bortgång: ”Jag går på sol, jag står på sol, / vet av ingenting annat än sol.” skriver hon i sin dikt ”Triumf att finnas till” 1918. 

När det gäller Ågren känns dödsdagen mer som en paradox, för om det är någon tid på året som kan associeras med hans poesi så är det november. Och om det är någon färg som han diktat om med särskild emfas så är det grått: ”Om himlen ändå vore grå: grått skimrar. / Den är blå: en regnig färgfilm.” Han var också filmregissör, utbildad vid Svenska filminstitutets filmskola i Stockholm 1964-66, så den metaforen låg nära till hands. Hans dikter är i vilket fall som helst varken suddiga, otydliga, dystra, depressiva eller vilka associationer nu ord som ”november” och grått” kan tänkas ge. Grått och november har i hans poetiska värld att göra med höga ideal, integritet, stränghet, allvarsamhet, etos, socialt engagemang och passion. I dikten ”Kärlek i november” från 1974 skriver han: ”Hennes ögon är tysta som blommor. / Hon väntar på mig. I gemenskapen / finns en smärta, som vi kallar kärlek, / men kärleken är inte stängd som en dörr. / Den är öppen som en väg / och jag vilar i ditt mjuka dis / en kväll i november, när jorden / är hunger och ropande händer.” 

Annons
Annons
Annons