Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

Boris Godunov Orgie i högklassig bassång

Musorgskijs opera ”Boris Godunov” har mycket att vinna på att framföras konsertant. Göteborgssymfonikerna och en rad internationella bassångare ger en bländande uppvisning av förstklassigt musicerande.

Dirigenten Kent Nagano och bassångaren Anton Ljungqvist med Göteborgssymfonikerna och Göteborgsoperans kör.
Dirigenten Kent Nagano och bassångaren Anton Ljungqvist med Göteborgssymfonikerna och Göteborgsoperans kör. Foto: Jan-Olav Wedin
Musikveckan med SvD

Boris Godunov

Genre
Opera
Var
Konserthuset

Inga störande lösskägg och processioner – ”Boris Godunov” är en opera som har mycket att vinna på att framföras konsertant. Alexander Pusjkins pjäs som Modest Musorgskij utgick från är ett läsdrama, där allt det viktiga som händer bärs fram av texten. På Konserthuset lyser Lasse Zilliacus översättning i eldskrift över podiet och hjälper oss att följa med i det inre dramat. Den version som framförs är Musorgskijs urversion från 1869, råare och rakare, utan den pålagda kärlekshistoria som saknas hos Pusjkin och utan Rimskijs-Korsakovs hårdhänta bearbetning.

Senast jag hörde ett stort konsertant operaframförande i Konserthuset var förra året när modern-teaterregi-skeptiske Riccardo Muti dirigerade Verdis ”Macbeth”, en opera som knappast saknar dramatisk potential. ”Boris Godunov” är svårare att få scenisk fason på och gör sig utmärkt utan dekor och kostym. De festklädda sångarna bjuder oss att i tur och ordning besöka deras innersta.

Teatergesterna begränsas till sådant som höjda skålar och prasslande mutor som stoppas ned i urringningen.

Annons
X

Först som sist är denna konsert en orgie i högklassig bassång. Det behövs många i ”Boris Godunov”, och det är sällan man får höra så perfekt behärskning av partiernas mustigaste djup och mest finkänsliga nyanser. Mest lyser den unge ukrainaren Aleksandr Tsymbalyuk i titelrollen, en formidabel och innerlig prestation (utan noter) som får den plågade tsaren att komma oss helt nära. Vi möter en internationell samling basar: andra säkra sångare i det lägsta registret är finländske Mika Kares som krönikeskrivaren Pimen och ryske Aleksej Tichomirov som tiggarmunken Varlaam. Även svenske Anton Ljungqvist hävdar sig väl i sammanhanget. Tenoren Sergej Skorochodov gör en laddad tolkning av tronpretendenten Grigorij Otropev, ”den falske Dmitrij”, en av Nicolai Geddas bravurroller.

I ett par av de få kvinnorollerna hör vi Hanna Husáhr och Johanna Rudström, som sjunger den unge Fjodors roll. I ett fint samspel med fadern Boris rabblar tsarevitj floder och städer i det Ryssland han en gång ska styra över som tsar. Tror han. Den fortsatta, blodiga maktkampen ligger dock utanför Musorgskijs opera. Verklighetens strider om den ryska tronen påminner starkt om ett Shakespearedrama och utspelar sig just under dennes tid, i skiftet mellan 15- och 1600-talet.

När Kent Nagano dirigerar dessa skickliga solister tillsammans med Göteborgssymfonikerna och Göteborgsoperans kör blir det en bländande uppvisning av förstklassigt musicerande. Orkestern imponerar med högglanspolerad klang, fantastiska kontrabasar, säkra blåsare. Naganos böljande rörelser styr ända ut i trapphallen, där dånande kyrkklockor firar Boris kröning.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Dirigenten Kent Nagano och bassångaren Anton Ljungqvist med Göteborgssymfonikerna och Göteborgsoperans kör.

    Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X