X
Annons
X

Per Högselius: Öresund – en region utan mening

Från Hamlets ångestladdade borg i Helsingör är utsikten strålande. I norr lockar det blåskimrande Kullaberg, i söder ligger ön Ven med sina minnen av Tycho Brahe och där bakom ringlar sig de välgödda själländska och skånska kusterna ned i diset mot Köpenhamn och Malmö. Om dagen hade varit ännu lite klarare hade man kunnat skymta Barsebäcks numera sysslolösa skorstenar liksom Turning Torsos futuristiska kontur i Malmö.
Mitt emot Helsingör ligger förstås också Helsingborg. Inte mer än runt fyra kilometer är det dit, sträckan är kort. Genom att samarbeta med varandra, det insåg Erik av Pommern på 1400-talet, kunde de två städerna kontrollera sjöfarten ut och in genom sundet. Och det var inte vilken sjöfart som helst - här börjar och slutar hela Östersjövärlden - varvid Öresund i såväl hydrologisk som militär och handelspolitisk mening blir till nålsögat genom vilket Östersjöns känsliga vatten, varor, idéer och människor har passerat och fortsätter passera.

Sedan ett par decennier tillbaka är det dock
inte främst strömmarna genom Öresund som står i fokus vad gäller politiska, ekonomiska och kulturella intressen. I stället är det förbindelserna över sundet som har hamnat i blickfånget, liksom samarbetet mellan olika aktörer på ömse sidor om det dansk-svenska sundet. I själva verket fanns det redan i den skandinaviska industrialismens barndom långtgående planer på att knyta samman Malmö och Köpenhamn - alternativt Helsingborg och Helsingör - med hjälp av en järnvägsförbindelse. Men det var först under 1950-talet som föreställningen om Öresundsregionens samlade potential började ta form på allvar, varvid storslagna visioner om en sammanväxt svensk-dansk stadsregion runt vattnet målades upp. Särskilt perioden 1959-69 framstår i efterhand som en första guldålder för Öresundsvisionärerna.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X