X
Annons
X
Recension

Det sista barnet Ordrik attack mot vuxenvärldens väderkvarnar

Motståndet mot att bli vuxen är temat i Jörgen Dahlqvists nya pjäs . Uppsättningen går på högvarv men är distanserande. Rakel Benér Gajdusek i rollen skapar likväl värmeslingor av liv, nerv och energi.

Rakel Benér Gajdusek i ”Det sista barnet”. Hon är riddaren som slåss mot vuxenhetens väderkvarnar. Foto: Jenny Baumgartner

Barndom är en avgränsad tid i en människas liv, men också något vi alltid bär inom oss och som fortsätter forma våra liv. Idag talas om hur barndomen blivit både kortare och längre. Tonårskulturens ideal, musik och mode silas ner redan i förskolan samtidigt som unga vuxna helst inte vill räkna vuxenpoäng. Många minns den snopna smärtpunkten när det trist nog inte är roligt att leka längre. Eller när kompisarna plötsligt blivit som små vuxna. I Jörgen Dahlqvists pjäs ”Det sista barnet” utkämpar Prissie barndomens sista strid. Hon är riddaren som slåss mot vuxenhetens väderkvarnar, när bästisen Rickie en dag börjar dricka kaffe och visa andra alarmerande tecken på vuxenhet.

Liksom i den första delen i Dahlqvists Flickland-trilogi för Unga Dramaten, "Det nya normala", är texten ett rätt avancerat språkspel. Den förra pjäsen handlade om skilsmässobarnet Rickie och Prissie var där en livfull Pippi-figur, spelad av Rakel Benér Gajdusek, som nu får en monolog att utveckla rollen i. Prissies tankar är som en ordflod av gränslöst fabulerande; en ström av fantasier impregnerade av kulturella referenser. Den onde Riddar Kato har lämnat Astrid Lindgrens fiktiva värld för att ingå i en ny, där han tillåts vara missförstådd och tjurig. Prissie möter den schackspelande Döden på rymmen från "Det sjunde inseglet", men också Pippi och Peter Pan, som ju inte heller vill bli stora samt en beskäftig, zombieaktig skolkurator.

Rakel Benér Gajdusek i ”Det sista barnet”. Hon är riddaren som slåss mot vuxenhetens väderkvarnar.

Foto: Jenny Baumgartner Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X