Operakonstens kulturella olikheter

Under strecket
Publicerad
Annons

0 Missa inte
när Nicolai Gedda sjunger på svenska: fredag kl. 19.15.
0 För övrigt
Borde Lars Sjöberg få granska klassiska skivor lite oftare i Mitt i musiken.
Radiokrönika
Veckans artist i P2 är en av våra mest hyllade operasångare, Nicolai Gedda. 1952 debuterade han på Operan - han var då fortfarande studerande - och tog sig snart ut i vida världen: Milano, Paris, New York. På måndagskvällen kunde man i P2 höra Gedda sjunga franska operasånger: Auber, Massenet, Gounod - en del höjdare, som dock inte är lika spridda och älskade som tyska och italienska arior.

Samma kväll har jag lite mejlpingis med en god vän, som förklarar att han inte är nämnvärt förtjust i Gedda. Jag svarar att jag för min del uppskattar den liksom owagnerska svalkan i Geddas tenor. Min vän ger mig rätt, det kan vara en kvalitet, men genmäler att det framförallt är i fransk opera Gedda hör hemma och, konkluderar han, ”fransk opera är så insmickrande och söt i talet att man borde kontakta musikaliska dietister för utryckning!” Må
vara så ibland, svarar jag, (frankofilen), men den italienska då? Är inte den söt och insmickrande med sina smörjda bel canton och sentimentala teman? Visst, får jag till svar, (samtidigt som Gedda i radion sjunger Berlioz, från Benvenuto Cellini), men italiensk opera är mer som honung, det finns trots allt nåt bittert i botten. En sån som Massenet är mer sirap. Jag mumlar i nästa mejl något om att jag egentligen inte är någon operalyssnare, hela genren synes mig anakronistisk. Vad den sysselsätter sig med eller snarare hur den gör det intresserar mig inte - och har för övrigt i modern tid förvaltats så mycket effektivare av ett annat medium: filmen. Brevväxlingen har nu nått de stora, ofta nöjsamma, förenklingarnas skede. (”Berlioz är inte fransk. Han är ett eget landskap nånstans mellan Frankrike och Tyskland.”)

Annons
Annons
Annons