Recension

Fedra och odjuretOperaelever i blodig skräckis tänkt för barn

Under strecket
Publicerad
Annons

Fedra och odjuret är en riktig barnskräckis - trots sitt ”happy end”. Detta är Folkoperans barnversion av Jean-Philippe Rameaus opera Hippolyte och Aricie, som under titeln Fedra fick svensk premiär nyligen. Liksom i vuxen-Fedra finns dekoren runtomkring oss, i form av lövskogar och branta fasader projicerade på väggarna: visuellt är det häftigt som Cosmonova, medan sångarna spelar på catwalken mitt i ett hav av rastlösa ungar till stråkkvartett med synt.
Konceptet borde vara bergsäkert. Men Rameaus delikata musik ställer stora krav på Operahögskolans praktikantelever, inte minst när det gäller textförståelse - ibland väl stora. Också för en blivande regissör finns i verkets korsning
mellan relationsdrama och barockallegori en och annan svårknäckt nöt. Är detta verkligen en opera som låter sig gestaltas för barn?

Regieleven Ellen Trömborgs uppsättning och bearbetning tycks välja en psykoanalytisk tolkning av ”urversionen” - men av det gammaldags slaget. För Fedra (Maria Matyazova, liksom övriga sångare från Operahögskolans fortbildning) är alla onda styvmödrars urmoder, och när hon väl svalt avundsjukans bittra ört växer monstret i hennes mage och föds i en flod av rött blod. Det reptilliknande Odjuret (Lennart Stregård) förvandlar styvmodern till en hydra som shoppar upp barnbidraget, hittebarnet Aricia (Jennie Eriksson) får skrubba golv som Askungen, och konung Theseus (Jakob Högström) överraskar Fedra mitt i en kyss på styvsonens (Jon Nilssons) mun.

Annons
Annons
Annons