X
Annons
X
Recension

Cavalleria rusticana Opera i miniatyrformat blir alltför anspråksfull

Opera con grazia har under flera säsonger erbjudit opera i nedskalat format, och i år fastnat för Mascagnis Cavalleria rusticana (1890). Valet av spelplats är ingen obetydlig faktor när det gäller den här sorts miniatyr, och Borgens smäckra empire-paviljong med sina välvda fönster för tankarna snarare till Mozart och Pergolesi än till rustik italiensk verism. Här finns plats för 60 middagsgäster som bänkar sig för smakrik buffé, innan det är dags att förflytta sig till Mamma Lucias taverna på ett sicilianskt torg.

Ganska synd är det att ensemblen inte bemödat sig om att integrera middagsserveringen i själva föreställningen, för att avlasta den ensamme hovmästaren och ge klara signaler om tidtabellen. I frånvaron av ett hjärtligt italienskt välkomnande vimsar gästerna mellan välkomstdrinkar och uppdukad buffé, medan irritationen växer. Men när klirret av bestick äntligen lagt sig stämmer den lilla tvåmansorkestern upp till operans introduktion, och Stephen Svanholms Turiddu besjunger den kvinnliga skönheten med halvkvävd röst.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X