Annons

Johan Östling:Onyttiga studier har fått en liten renässans

”Det räcker icke med att duglig­göra sig för livets praktiska uppgifter”, förkunnade Arthur Engberg 1938. En ny antologi skildrar svensk bildningsdebatt under 200 år, och är i sig ett exempel på att den länge stendöda bildningstanken upplever en ny vår.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

David Lurie, huvudpersonen i J M Coetzees roman ”Onåd”, har vigt sitt yrkesliv åt den engelska romantiken. Han innehade tidigare en lärostol i moderna språk, men när hans ämne lades ned i den stora rationaliseringen blev han biträdande professor i kommunikation. Merparten av sin tid får han nu ägna åt kurserna ”Kommunikation 101” och ”Kommunikation 201”. Han vantrivs på sin kastrerade institution och hans uppväxt och skolning har gjort honom helt passé i den nya tiden; han är en präst i en postreligiös epok. På lediga stunder, när han inte håglöst delar ut uppgifter till studenter, leker han med tanken på att skriva ett verk om Byron, ”en meditation om kärlek mellan könen i form av en kammaropera”.

Coetzees roman handlar om våld, skuld och vanära i Sydafrika efter apartheid, men i sin skildring av David Lurie förmår författaren även fånga tillståndet för många humanistiska ämnen världen över. I grund och botten handlar det om de onyttiga studiernas existensberättigande. Vad är värdet av den utbildning som inte gör oss till kamrerer eller ingenjörer? Under några decennier har humanisterna rättfärdigat sina ämnen med att de befordrar kommunikation, kulturell kompetens eller andra mer allmänna färdigheter: kritiskt tänkande, förmåga att problematisera och se saker i sitt sammanhang.

Annons
Annons
Annons